”Hنndelserna نr huvudsakligen en kنlla till hopp”.

”Hنndelserna نr huvudsakligen en kنlla till hopp”.
[Christian Hِller intervjuar Gilbert Achcar om revolutionerna i arabvنrlden. Publicerad 13
september pه Springerins webbplats. Finns ocksه pه http://www.internationalviewpoint.org.]
Christian Hِller: De senaste upproren i olika arabiska lنnder har, هtminstone bland kommentatorer
i vنst, هtfِljts av lika delar fِrhoppningar och farhهgor. Fِrhoppningar att هtminstone en utdragen
demokratiseringsvهg ska svepa genom dessa samhنllen, som under sه lهng tid har stهtt emot
reformer. Farhهgor att mer reaktionنra eller totalitنra strِmningar ska fه ِvertaget. Vad har den
dominerande kنnslan varit fِr dig, som specialist pه de politiska systemen i regionen och med
mهnga personliga band dنr?
Gilbert Achcar: Fِr mig نr hنndelserna huvudsakligen en kنlla till hopp. Jag oroar mig fِrvisso
ِver rِrelsens utveckling och framtid, men det faktum att en sهdan revolutionنr chockvهg sveper
genom regionen نr mycket positivt. De som uttrycker farhهgor ِver det som hنnder anser underfِrstهtt
att den stabilitet som de despotiska regeringarna erbjuder kan betraktas som det mindre onda
jنmfِrt med de mِjliga scenarier de tنnker sig, som exempelvis ett islamistiskt maktِvertagande.
Sهdana uppfattningar نr inte bara etnocentrerade eller antidemokratiska utan har dessutom helt fel i
sina bedِmningar, eftersom den grundlنggande orsaken till framvنxten av islamistiska fundamentalistiska
oppositionsrِrelser نr just fِrekomsten av sهdana despotiska regimer. De flesta av dessa
regimer har faktiskt fهtt stِd frهn vنstlنnderna, och har sهledes misskrediterat sjنlva den tanke om
demokrati eller sekularisering som fِresprهkas i vنst. Sه lنnge det finns sهdana regimer kommer det
ocksه att finnas ett sهdant fundamentalistiskt motstهnd. Man ska snarare ta med i berنkningen att
befolkningen i dessa lنnder نr trِtta pه diktatur, och att de i hِgsta grad behِver bli av med dem
precis som varje annan befolkning i vنrlden. Det som till exempel ansهgs vara bra fِr ضsteuropa
gنller ocksه fِr arablنnderna.
CH: Pه avstهnd eller ur ett ”utanfِrstهende” perspektiv har det varit slهende vilka enorma skillnader
det varit mellan de olika lنnderna: vissa av dem har upplevt nنstan ”oنndliga” upprorsvهgor (som i
Egypten) medan andra har fِrblivit relativt lugna. Vilket نr enligt din uppfattning de viktigaste
kriterierna fِr detta, fِr lنnder som نr vنldigt benنgna fِr uppror medan andra نr nنstan oemottagliga
fِr det, eller kanske alltfِr fِrtryckande fِr att sهdana scenarier ska utvecklas?
GA: Det finns knappt nهgot land i regionen som نr oemottagligt fِr detta scenario, frهn
Mauretanien, Marocko och Algeriet till Jordanien, Libanon och Syrien, och till och med Oman och
Bahrain. Kanske Fِrenade Arabemiraten och Qatar نr de enda lنnder som inte har pهverkats, men
de نr oerhِrt konstgjorda stater, dنr de som innehar medborgarskap faktiskt utgِr en liten minoritet
– omkring 15-20% av befolkningen. Liksom fِr de flesta andra lنnder beror protestrِrelsens omfattning
och utformning pه hur hهrt fِrtrycket نr, hur hatad regeringen نr eller ej, hur despotisk den
نr om alls. Upproret bِrjade i Tunisien dنr det fanns en vنldigt diktatorisk regering och spred sig till
lنnder som Egypten, Libyen och Jemen, dنr regimen hatas av oerhِrt stora delar av befolkningen. I
de flesta andra lنnderna i regionen نr, frنmst med undantag av det saudiska kungadِmet, hهrt
diktatoriska regimer ett mindre problem نn kraven pه politiska reformer, eller ِvervنgande sociala
krav som i fallet Irak. Men ه andra sidan نr rِrelsens vنldigt ojنmna utveckling ett naturligt resultat
av regionens ojنmnhet. Mهnga av lنnderna delar problem och kنnnetecken som svag utveckling,
bristande samhنllelig jنmlikhet eller dهlig social rنttvisa. Men nنr det gنller politiska maktmِnster
finns det naturligtvis enorma skillnader.
CH: Du har nyligen sagt i en artikel att ”fِrst och frنmst och framfِrallt نr det ett demokratiskt
uppror”. Fِr en mer fullfjنdrad radikal demokrati kan det verka som om alla betydande samhنllsgrupper
mهste ansluta sig och uppnه en ny allians, eller maktjنmvikt fِr att fه till stهnd djupgهende
2
demokratiska fِrنndringar. Ser du nهgot som detta hنnda exempelvis i Egypten, till skillnad frهn
Libyen eller Syrien, eller gنller inte denna idé alls?
GA: Tja, vi befinner oss نnnu inte vid en punkt dنr vi kan rنkna med en radikal demokrati – givetvis
beroende pه vad man lنgger i detta begrepp. Nنr jag sنger att det نr en ”demokratisk revolution”
menar jag att den nuvarande rِrelsen ligger mycket nنrmare ”folkens vهr” pه 1800-talet (1848) som
svepte ِver Europa frهn Paris till Wien, نn den revolutionنra chockvهgen 1918, som uppstod efter
den ryska revolutionen, och som var en klassbaserad revolt som leddes av radikala vنnsterkrafter
med ett perspektiv pه socialistiska fِrنndringar. Det نr inte vad som hنnder i den arabiska vنrlden,
dنr processen نr mer grundlنggande och omfattar en mycket bred koalition – ju mer diktatorisk
regimen نr desto bredare opposition stنlls den infِr. Nنr man vنl har uppnهtt den fِrsta هtgنrden, att
bli av med diktaturens och korruptionens mest framtrنdande representanter, dه نr nنsta هtgنrd att i
positiva termer slه fast vilken sorts alternativ politisk regim som ska fِlja. Hنr splittras normalt den
bredare oppositionen. Revolutionens fِrtrupp har bestهtt av personer som har engagerat sig fِr att
fه ett modernt demokratiskt samhنlle och [representativa] institutioner – i huvudsak unga liberala (i
politisk, inte ekonomisk mening) demokrater, vنldigt mycket som ungdomen 1848. Men ِverallt
dنr det fanns en diktatorisk regim stِter man till en bِrjan ocksه pه grupper som vidhهller religiِst
fundamentalistiska perspektiv. Nنr diktatorn vنl نr borta sker en skilsmنssa mellan den islamistiska
rِrelsen och vنnsterkoalitionen, en skilsmنssa som redan نr mycket tydlig i Egypten och Tunisien.
CH: Vissa av upproren verkade, هtminstone alldeles i bِrjan (som du sنger) vنldigt dominerade av
liberalt demokratiska ungdomar. I vilken mهn har denna dominerande stنllning ِverskuggat ett mer
klassbaserat perspektiv eller ett perspektiv som har mer med arbetarklassen gِra? Eller med andra
ord: ser du mer balanserade eller ojنmlika styrkefِrhهllanden i den nuvarande rِrelsen?
GA: Det bنsta sنttet att ta itu med denna frهga نr att titta pه fakta. De tvه lنnder dنr upproren varit
mest framgهngsrika hittills, nنmligen Tunisien och Egypten – och vi mهste komma ihهg att det نven
dنr نr en i hِgsta grad pهgهende process – faktiskt نr de lنnder dنr arbetarrِrelsen anslِt sig till
striderna. Arbetarna har kraftigt medverkat till att stِrta de existerande hنrskarna i bهda lنnderna.
Men en sهdan klassbaserad rِrelse saknas i lنnder som Libyen, Jemen och Syrien dنr det نnnu sه
lنnge inte har skett nهgra arbetarstrejker, medan strejkerna till exempel var en avgِrande faktor fِr
att fنlla Mubarak. Det innebنr inte att arbetarrِrelsen i Tunisien eller Egypten har ett perspektiv pه
sociala fِrنndringar i betydelsen att ersنtta kapitalismen. Det نr inte rِrelser av en radikal antikapitalistisk
karaktنr – vilket نr orsaken till att vi inte befinner oss i samma situation som efter Fِrsta
vنrldskriget. Det نr istنllet arbetare som tar chansen under den nuvarande omvنlvningen att fِra
fram sina egna krav pه samhنlleliga fِrنndringar och reformer. Men det visar ocksه hur avgِrande
arbetarrِrelsen kan vara under sjنlva den demokratiska kampen. Det نr trots allt ett historiskt
mِnster om man tittar pه den sه kallade ”demokratins vagga” i Storbritannien, dنr den proletنra
chartistrِrelsen spelade en viktig roll pه 1800-talet fِr att driva fram allmنn rِstrنtt (نven om den i
sjنlva verket bara var fِr mنn) gentemot den dittills existerande rِstrنtten som grundade sig pه
rikedom. Det bidrog starkt till hela demokratiseringsprocessen.
CH: New York Times skrev nyligen: ”I en bهge av revolter och revolutioner prِvas tanken pه ett
bredare medborgarskap nنr fِrtryckets framtvingade tystnad ersنtts av mهngfaldens kakofoni.”
Hهller du med om den analysen, och vad نr enligt din uppfattning i sه fall nِdvنndigt fِr att
omvandla denna ”mهngfaldens kakofoni” till ett nهgorlunda demokratiskt system?
GA: Tja, ”mهngfaldens kakofoni” نr bara ett annat ord fِr demokratisk pluralism. Nنr det gنller
politiska regimer fِredrar jag kakofoni framfِr en auktoritنr dirigent. En del personer betonar att
det inte finns nهgon ledande kraft i dessa rِrelser, vilket i viss mening نr mer uppmuntrande نn att
ha ett ledande parti som har som mهl att monopolisera makten. Dنrmed inte sagt att jag anser det
vara en kakofoni i meningen kaos, utan snarare att man under olika skeden av kampen har olika
allianser. Under en sه komplicerad process har man inte samma block av krafter frهn bِrjan till slut.
3
Nنr det handlar om att stِrta en diktator kan man ha en mycket bred allians, inklusive religiِsa
fundamentalistiska krafter. Men nنr det blir frهgan om att avgِra vilka nya institutioner man vill
ersنtta diktatorn med sه blir alliansen givetvis mycket smalare. De som kنmpar fِr demokrati kan
vara ِverens om det mهlet och handla tillsammans utan att hamna i ideologiska diskussioner om
frهgor som socialismen. Det نr faktiskt inte vad som sker. Folk نr frنmst intresserade av att fِrdjupa
de demokratiska fِrنndringarna och sنkerstنlla att det som bِrjade som en revolutionنr process inte
gهr om intet utan slutfِrs till en demokratisk omvandling.
CH: En hel del av reaktionerna frهn vنst verkar lهta sig ledas antingen av vنldigt romantiska
revolutionنra bilder ( som ett nytt Mecka av en kommande vنrldsrevolution) eller, den andra
ytterligheten, fullstنndigt vilseledande orientalistiska eller islamofoba farhهgor. I vad mهn gهr det
att undvika sهdana projektioner, i synnerhet fِr en utanfِrstهende هskهdare?
GA: Faktum نr att nنr det handlar om demokratiska strنvanden eller politisk frihet, sه skiljer sig
inte araber eller andra muslimer frهn kineser eller latinamerikaner eller ِsteuropéer. Orientalism i
nedsنttande mening ingهr i en tankegهng som tror att mنnniskor i grunden formas av olika kulturer,
att det finns olika kulturella grunddrag i olika delar av vنrlden och dنrmed olika politiska behov.
Jag avvisar den sortens هsikter och tror bestنmt att demokrati och frihet i allra hِgsta grad نr
universella idéer, och jag fruktar inte alls ordet universell i detta sammanhang. Om man tittade pه
Europa pه 1700-talet sه kunde man ha sagt att kulturen dنr var sهdan att folken i Europa behِvde
absolutistiska regimer, vilket نr vad de hade innan monarkierna bِrjade falla sِnder mot slutet av
1700- och bِrjan av 1800-talet. Pه samma sنtt har det funnits teorier om hur folken i ضsteuropa,
frهn Preussen till Ryssland, var begivna pه totalitarism, och efter 1989 fِll stalinismen نndه sِnder
fِrvهnande snabbt och lنmnade plats fِr mer eller mindre demokratiska regimer. Om det نnnu inte
riktigt gنller i ett land som Ryssland, sه handlar det inte om kultur utan samhنllsekonomiska och
politiska fِrhهllanden inklusive landets storlek och ojنmna utveckling. Det civila samhنllets
relativa svaghet dنr hنnger ocksه ihop med det faktum att det نr det land dنr erfarenheterna av
totalitarism har varit lنngst av alla. Den andra punkten نr att de som sنger att upproren ِppnar upp
fِr islamistisk fundamentalism glِmmer det faktum att den vنrsta regimen i regionen (bهde vad
gنller fundamentalism och politisk och social diktatur) نr det saudiska kungadِmet. Men det نr det
land som uppvaktas mest av alla vنstlنnder. Det saudiska kungadِmet – ett ohyggligt rikt land som
leds av en ytterst extremt islamistisk fundamentalistisk institution och i sjنlva verket نr ett
amerikanskt protektorat – نr den viktigaste kنllan fِr spridningen av fundamentalism i den
muslimska vنrlden. Under هtminstone tvه decennier har USA i fِrbund med det saudiska
kungadِmet utnyttjat den islamistiska fundamentalismen mot vنnstern – mot vنnsternationalism,
mot kommunism och sه vidare. Islamofobin i vنst نr i fِrsta hand en rنdsla fِr vنstfientliga
islamistiska strِmningar. Man oroar sig fِr vنsts intressen och inte fِr folket i regionen. Var och en
som bryr sig om folket i regionen skulle fِrst av allt vara vنldigt glad ِver att diktaturerna نntligen
stِrtas, att det nu نr mِjligt att demonstrera och sه vidare. Och fِr det andra skulle de inse att det
faktum att en regering samarbetar med vنstlنnderna inte innebنr att den نr upplyst. Det saudiska
kungadِmet نr det bنsta beviset pه det.
CH: En speciell farhهga som upprepade gهnger har framfِrts نr vilka konsekvenser upproret kan fه
fِr den israeliska statens sنkerhet. Pه samma gهng ِkar hoppet (exempelvis i samband med det
nyliga ِppnandet av den egyptiska grنnsen till Gaza) om att levnadsfِrhهllandena fِr palestinierna
nu skulle kunna fِrbنttras avsevنrt. Vilka kommer enligt din uppfattning de mest betydelsefulla
konsekvenserna att bli fِr konflikten mellan Israel och Palestina?
GA: Israel نr just ett av de lنnder som هterspeglar de uppfattningar i vنst som fruktar demokrati pه
den arabiska sidan. Det har visat mهnga tecken pه stark oro ِver de demokratiska upproren i
regionen. Hنr ser man en stat som نr van vid att skryta ِver att vara ”den enda demokratin i
Mellanِstern”, och nu blir orolig pه grund av att det sker demokratiska uppror ِverallt runt det.
Bهde Israel och USA نr fullt medvetna om att de bara kan ha diktatorer som vنnner i regionen. Om
4
en regering pه nهgot sنtt skulle هterspegla folkliga strنvanden sه skulle den vara tvungen att vara
fientlig gentemot Israel och USA – inte fِr att folket نr fanatiker eller rasister, utan dنrfِr att de
plهgas av Israel och USA, som bهda ockuperar arabiska omrهden. Det nuvarande upproret ger
هtminstone fِrhoppningar om att Israel till sist kommer att inse att det inte kan fortsنtta pه den
ِvermodiga och omedgِrliga vنg som regeringen Netanyahu i hِgsta grad personifierar. Den
sortens instنllning skapar mycket hat eftersom den grundar sig pه ett djupt fِrakt. Utan en fِrنndring
av den israeliska instنllningen kommer det aldrig att bli fred i regionen. Om man tittar pه
”Palestinadokumenten” som publicerades av Al Jazeera kan man se att det palestinska ledarskapet
gick sه lهngt det kunde och gjorde alla eftergifter som israelerna ville, men inte fick nهgonting i
utbyte. I grund och botten kan den ”maktpolitik” som Israel uppvisar och som enbart grundar sig pه
styrka i det lهnga loppet bara leda till katastrof, fِr befolkningen i Israel sهvنl som fِr dess grannar.
CH: Fِrvنntar du dig att ett nytt uppsving fِr antisionismen kommer att fه fنste nu?
GA: Man kan knappast tنnka sig ett nytt uppsving, ty fientligheten mot Israels politik نr redan sه
uttalad. Den underbyggs av Israels upptrنdande och ingenting annat. Det sker nu en fِrsonings- och
enhetsprocess bland palestinierna, men de har fortfarande fِrbundit sig att fِrsِka fه till stهnd en
fredlig uppgِrelse. Poنngen نr att trots allt som Mahmoud Abbas palestinska myndighet gick med
pه fick de ingenting i utbyte.
CH: USA:s utrikespolitik har visat sig vara vنldigt obeslutsam och osنker nنr den tagit itu med de
senaste upproren. Kan vi vara pه vنg in i en ny historik fas som kan peka fram mot slutet fِr USA:s
starka inflytande i regionen? Eller tror du att den stora geopolitiska kartan i det stora hela kommer
att vara ofِrنndrad under den nنrmaste framtiden?
GA: Vi bevittnar definitivt en betydande omvنlvning av de geopolitiska fِrhهllandena. Hittills har
USA brukat ha herravنlde ِver regionen med hjنlp av en despotisk allians. Det vi nu ser نr hur
folket vنller fram och trنnger in pه det politiska omrهdet, och USA stنlls infِr en situation dنr man
mهste ta hنnsyn till den folkliga faktorn. De mهste nu bygga allianser med konservativa krafter som
har ett verkligt folkligt inflytande, vilket نr orsaken till att de nu gِr upp med det Muslimska
brِdraskapet som de anser vara en relativt mهttfull kraft inom den islamistiska fundamentalismen.
Det gهr att se i Egypten dنr det Muslimska brِdraskapet samarbetar med militنren. USA fِrsِker
utarbeta en plan B fِr regionen, med Muslimska brِdraskapet som en nyckelspelare. De fِrsِker
ocksه dra in sina turkiska allierade men grundbulten i deras strategi نr fortfarande monarkierna vid
Persiska viken och deras Gulf Cooperation Council.* Det نr trots allt dنr oljan finns, vilket نr det
som gِr regionen sه viktig fِr USA. Annars skulle de inte bry sig ett dyft om den.
CH: Fِr att ِvergه till en annan sida hos den nuvarande omvنlvningen: mycket har sagts om de nya
medias och i synnerhet sociala medias – Facebook, Twitter och andra kommunikationsverktyg –
pهstهdda roll i att organisera upproren. Hur giltiga eller realistiska نr dessa pهstهenden ur politiskt
teoretisk synvinkel? Hur skulle du vilja beskriva den teknologiska moderniseringens ِvergripande
stنllning med avseende pه de mer politiska och samhنlleliga moderniseringsprocesser som stهr pه
spel nu?
GA: Vi mهste se sهdana teknologiska medel fِr vad de نr. De نr medel och verktyg men de skapar
inga rِrelser. Protestrِrelser har alltid funnits i modern tid oavsett om de bara hade 1700-talets
mycket enkla tryckpress eller Internet som idag. Folk har alltid anvنnt den tillgنngliga teknologin
fِr att organisera sig och sنtta sig i rِrelse. En viktig aspekt نr dock organisationens nنtverkskaraktنr,
som underlنttas betydligt av den nya medieteknologins nنtverksnatur. Det tillهter en mer
horisontell organisationstyp och underlنttar dنrmed en rِrelse utan urskiljbara ledare. I de flesta
demokratiska uppror idag ser man samma tendens mot att nya och mer flexibla organisationsformer
uppstهr under kampen. Med verktyg som Facebook gهr det att gِra omedelbart i ett helt land, om
* Gulf Cooperation Council (GCC) نr ett politisk och ekonomisk fِrbund mellan de arabiska staterna Bahrain,
Saudiarabien, Oman, Kuwait, Qatar och Fِrenade Arabemiraten – ِa.
5
inte en hel rad lنnder, medan det fِrr startade i en stad varefter varje stad mهste fِlja efter, och sه
vidare. Eller sه fanns det ett ledande parti som redan var organiserat ِverallt. Sه den nya teknologin
underlنttade avsevنrt denna sorts horisontella organisering men den skapade inte rِrelsen. I den
meningen var det verkligen inte nهgon ”Facebook-revolution”.
CH: Fِr sex هr sedan, 2005, skrev du om den arabiska vهren – ”sen och kall” var de fِrbehهll du
anvنnde dه. Det har tagit lهng tid fِr denna metaforiska vهr att fِrverkligas, eller bli ”varmare”.
Vilka نr enligt din uppfattning de ungefنrliga tidsramarna fِr att den nuvarande vهren ska utvecklas
till en mer blomstrande sommar?
GA: Nنr jag anvنnde vهrliknelsen i den artikeln var det ironiskt. Media och Bush-administrationen
ville faktiskt fه folk att tro att det var detta som hنnde 2005 som ett resultat av ockupationen av Irak
och de pهtryckningar de satte in mot Egypten och det saudiska kungadِmet fِr en del kosmetiska
fِrنndringar. Det نgde fِrvisso rum en del fِrنndringar men det var definitivt ingen ”folkens vهr”.
Idag نr liknelsen med en vهr mycket mer berنttigad, نven om ”folkens vهr” pه 1800-talet slutade
illa. Men den inverkan den hade gick inte att sudda ut. Arvet blev kvar och till sist skedde de
demokratiska fِrنndringarna. Nu tror jag att det finns mer grund till fِrhoppningar ty pه 1800-talet
var de dominerande fِrhهllandena i vنrlden pه det hela taget mycket mer diktatoriska نn vad de نr
idag. Arabvنrlden نr mer ett undantag i vهr nuvarande vنrld, men folket har bِrjat ِvervinna sin
skrنck, vilket har varit diktaturens bنsta verktyg. Oavsett vad som hنnder pه kort sikt och oavsett
vad resultaten blir i valen i de olika lنnderna, sه finns det nu en verklig mِjlighet att bygga en stark
demokratisk rِrelse. Det finns dنrfِr god anledning till hopp och fِrbehهllsam optimism utan att
dنrmed falla fِr illusionen att det inte finns nهgra stِrre hinder eller svهrigheter framfِr oss. Det
som redan har uppnهtts نr definitivt imponerande.
(ضversنttning frهn engelska, Gِran Kنllqvist.)

Rate the article
Bad	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	Very good
Result : 100%							Participated in the vote : 1