De intellektuellas ansvar

1
ضversنttning: Jan Wahlén
Utgiven: 1967
Innehهll
De intellektuellas ansvar..................................................................................................................1
Tvه brev..........................................................................................................................................20
Fِr tjugo هr sedan skrev Dwight MacDonald en serie artiklar i Politics om folkens och de intellektuellas ansvar. Jag lنste dem som student under de fِrsta efterkrigsهren och fick tillfنlle att lنsa dem pه nytt fِr nهgra mهnader sedan. De tycks mig alltjنmt ha kvar hela sin ِvertygande kraft. MacDonald diskuterar krigets skuldproblem. Han frهgar: I vilken utstrنckning var det tyska eller japanska folket ansvarigt fِr de illdهd som begicks av deras ledare? Och med all rنtt vنnder han sedan frهgan mot oss sjنlva: I vilken utstrنckning نr det engelska eller amerikanska folket ansvarigt fِr de skoningslِsa terrorbombningarna mot civilbefolkningen, en krigsteknik som de vنsterlنndska demokratierna utvecklade till fullنndning och som nهdde sin kulmen i tvه av vنrldshistoriens tveklِst mest ohyggliga fِrbrytelser, angreppen mot Hiroshima och Nagasaki? Fِr en student under هren 1945-46 — fِr alla vars politiska och moraliska medvetande hade formats av 1930-talets skrنckupplevelser, av Abessinienkriget, de ryska utrensningarna, ”Kina-episoden”, spanska inbِrdeskriget, nazisternas skنndligheter och vنstsidans reaktion pه och parti-ella delaktighet i dessa hنndelser — hade dessa frهgor en sنrskild relevans och skنrpa.
Tanken pه de intellektuellas ansvar vنcker ytterligare andra, lika oroande frهgor. De intellektuella har fِrutsنttningar att avslِja de styrandes lِgner, att analysera handlingars orsaker, motiv och ofta dolda syften. I varje fall i vنst besitter de den makt som fِljer av politisk frihet, tillgهng till information och yttrandefrihet. إt en privilegierad minoritet erbjuder den vنsterlنndska demokratin tid och tillfنlle att sِka sanningen bakom den slِja av falskhet och fِrvrنngning, ideologiska intressen och klasstنnkande genom vilken nuets hنndelser framstنlls fِr oss. Med hنnsyn till de intellektuellas enastهende fِrmهner نr deras ansvar mycket mera djupgهende نn det MacDonald kallar ”folkens ansvar”.
MacDonalds frهgor نr lika berنttigade i dag som fِr tjugo هr sedan. Vi kan knappast undgه att frهga oss sjنlva i vilken utstrنckning det amerikanska folket bنr ansvar fِr USA:s barbariska angrepp mot Vietnams i stort sett hjنlplِsa bondebefolkning, نnnu ett illdهd i vad asiaterna uppfattar som vنrldshistoriens ”Vasco da Gama-epok”. Och vi som under tystnad och apati bevittnade hur denna katastrof sakta tog form under det gهngna هrtiondet — pه vilken sida i historien finner vi vهr rنtta plats? Endast de mest okنnsliga kan undfly de frهgorna. Jag هterkom-mer till dem lنngre fram, efter nهgra strِdda anmنrkningar om de intellektuellas ansvar och om hur de i praktiken fullgِr det ansvaret hنr och nu, i mitten av 60-talet.
I de intellektuellas ansvar ingهr att tala sanning och att avslِja lِgner. إtminstone sه mycket kunde vنl tyckas tillrنckligt sjنlvklart fِr att fه passera utan invنndningar? Ingalunda. Fِr nutidens intellektuella نr det berنttigade i det pهstهendet lهngt ifrهn uppenbart. Martin Heidegger skriver till exempel, i en Hitlervنnlig deklaration 1933, att ”sanning نr uppenbarandet av det som gِr ett folk ِvertygat, klart och starkt i kunskap och handling” — det نr enbart den sortens
2
”sanning” man نr skyldig att tala. Amerikaner har fِr vana att gه mera rakt pه sak. Nنr New York Times i november 1965 bad Arthur Schlesinger fِrklara motsنgelsen mellan sin publicerade redogِrelse fِr invasionen i Bay of Pigs och den version han hade gett pressen vid tiden fِr anfallet, fِrklarade han helt sonika att han hade ljugit. Och ett par dagar senare tog han sig fِr att komplimentera Times redaktion fِr att نven den hade undanhهllit fakta om den planerade inva-sionen — ”i nationens intresse”, sه som detta uttryck definierades inom den grupp fِrmنtna och vilseledda personer som Schlesinger tecknar ett sه smickrande portrنtt av i sin rapport om Kennedyregimen. Det نr fِga intressant att en enstaka individ finner det helt i sin ordning att lju-ga fِr en sak som han vet نr orنttfنrdig. Vنsentligt نr dنremot att hنndelser av det slaget framkallar sه obetydliga reaktioner i det intellektuella lنgret — ingen har exempelvis sagt nهgot om det mنrkliga i att erbjuda en hِg akademisk post i humanistiska fakulteten هt en historiker som anser det vara sin plikt att ِvertyga vنrlden om att en USA-understِdd invasion av ett nنr-belنget land i sjنlva verket نr nهgot helt annat. Och hur نr det med den otroliga raden av lِgner frهn vهr regerings och dess talesmنns sida betrنffande mِjligheterna till fِrhandlingar i Vietnam? Det faktiska skeendet نr kنnt av alla som vill kنnna det. Bهde inhemsk och utlنndsk press har framlagt dokumentariskt material som i tur och ordning gendriver varje ny osanning. Men regeringens propagandaapparat نr sه mنktig att den enskilde medborgaren knappast har hopp om att kunna stنlla dess uttalanden mot givna fakta, med mindre han forskar vetenskapligt i نmnet.1
Den bedrنglighet och fِrvrنngdhet som omger den amerikanska invasionen av Vietnam نr numera sه vنlbekant att den har mist sin fِrmهga att chockera. Det skadar dنrfِr inte att minnas att نven de omisskنnnliga fِrelِparna till de allt hِgre nivهer av cynism man nu svingar sig upp till pه sin tid accepterades tyst och fِrdragsamt hنr hemma. Det نr en nyttig ِvning att jنmfِra den amerikanska regeringens uttalanden vid tiden fِr invasionen i Guatemala 1954 med Eisen-howers medgivande — eller rنttare sagt skryt — tio هr senare att amerikanska plan skickades dit ” fِr att hjنlpa invasionsstyrkorna” (New York Times, 14 oktober 1965) . Och det نr inte bara i kritiska ِgonblick som dubbelspel anses helt i sin ordning. Den ”nya frontens” mنn har exem-pelvis knappast utmنrkt sig fِr nهgon mera lidelsefull omsorg om den historiska exaktheten, نven nنr de inte direkt anmodas att stه till tjنnst med en ”propagandistisk tنckmantel” fِr pهgهende aktioner. Arthur Schlesinger sنger till exempel (New York Times, 6 februari 1966), att bomb-ningen av Nordvietnam och den vنldiga upptrappningen av det militنra engagemanget i bِrjan av 1965 grundade sig pه ett ”helt och hهllet rationellt resonemang”:
sه lنnge Vietcong trodde pه sin seger i kriget skulle de uppenbarligen inte vara intresserade av nهgon som helst fِrhandlingsuppgِrelse.
1 Ett sهdant forskningsprojekt har nu genomfِrts och finns publicerat som en ”Medborgarnas vitbok”: F. Schurmann, P. D. Scott, R. Zelnik, The Politics of Escalation in Vietnam, Fawcett World Library och Beacon Press, 1966. Andra vittnesbِrd om amerikanska tillbakavisanden av FN-initiativ till en diplomatisk lِsning, kort fِre den stora upptrappningen i februari 1965, finns i Mario Rossis artikel ”The US Rebuff to U Thant”, New York Review, 17 november 1966. Ytterligare dokumentنra bevis fِr fِrsِk frهn FNLs sida att upprنtta en koalitionsregering och neutralisera omrهdet, samtliga tillbakavisade av USA och dess Saigonallierade, finns i Douglas Pike, Viet Cong, M.I.T. Press, 1966. Nنr man lنser material av det sistnنmnda slaget mهste man, av skنl som i korthet berِrs lنngre fram (se not 22), sنrskilt noga skilja mellan de framlagda bevisen och de ”slutsatser” som fِrfنktas.
Det نr intressant att notera de fِrst publicerade, en smula fِrtنckta reaktionerna pه The Politics of Escalation bland dem som hنvdar vهr rنtt att erِvra Sydvietnam och upprنtta en regering efter vهrt eget val. Robert Scalapino fِrfنktar exempelvis (New York Times Magazine, 11 december 1966) att bokens tes innebنr att vهra ledare نr ”diaboliska”. Eftersom ingen rنttنnkande mنnniska kan tro nهgot sهdant نr tesen vederlagd. Att anta nهgot annat skulle avslِja ”oansvarighet” — en sنregen tolkning av det ordets innebِrd, en tolkning som ger titeln pه denna essن en ironisk biton. Fortsنttningsvis pهpekar han vad han kallar den centrala svagheten i bokens resonemang, nنmligen ofِrmهgan att inse att ett allvarligt fِrsِk frهn vهr sida att helt utnyttja mِjligheterna till en diplomatisk lِsning skulle ha uppfattats som ett svaghetstecken bland vهra motstهndare.
3
Datum نr vنsentligt. Om konstaterandet hade gjorts ett halvهr tidigare skulle man ha kunnat skylla det pه okunnighet. Men detta uttalande publicerades efter det att FN:s, Nordvietnams och Sovjets fِrhandlingstrevare hade varit fِrstasidesnyheter i flera mهnaders tid. Det var redan allmنnt kنnt att dessa trevare hade fِregهtt upptrappningen i februari 1965 och rent av fortsatt flera veckor efter bombningens bِrjan. Korrespondenterna i Washington gjorde desperata fِrsِk att finna nهgon fِrklaring till det hنpnadsvنckande bedrنgeri som hade avslِjats. Sه till exempel skrev Chalmers Roberts i Bostontidningen Globe den 19 november, med omedveten ironi:
[slutet av februari 1965] framstod fِr Washington knappast som en gynnsam tidpunkt fِr fِrhandlingar [eftersom] president Johnson ... nyss hade beordrat den fِrsta bombningen av Nordvietnam fِr att fِrsِka tvinga Hanoi till ett konferensbord dنr trumfkorten satt mer jنmnt fِrdelade pه bهda sidor.
Med tanke pه den tidpunkt dه det gjordes نr Schlesingers uttalande mindre ett exempel pه bedrنglighet نn pه fِrakt — fِrakt fِr en lنsekrets som kan fِrvنntas tolerera ett sهdant beteende under tystnad, om ocksه inte med gillande.2
Nنrmare den amerikanska politikens faktiska utformning och fullfِljande i praktiken stهr Walt Rostow, en man som enligt Schlesinger tillfِrde Kennedyregimens utrikespolitik ett ”vitt-famnande historiskt synsنtt”.3 Enligt Rostows analys iscensattes gerillakriget i Indokina 1946 av Stalin,4 medan det var Hanoi som initierade gerillakriget mot Sydvietnam 1958 (The View from the Seventh Floor, ss. 39 och 152) . Likaledes prِvade kommunisterna, pه grundval av omsorgs-fullt utarbetade planer frهn 1945, ”den fria vنrldens fِrsvarsspektrum” i norra Azerbaidzjan och i Grekland (dنr Stalin ”understِdde en omfattande gerillakrigfِring” — ibid., ss. 36 och 148). Och i Mellaneuropa var Sovjet inte ”berett att acceptera en lِsning som skulle undanrِja de farliga spنnningarna med risk fِr en, om ocksه lهngsamt fِrsiggهende, underminering av kommunismen i ضsttyskland” (ibid., s. 156).
Det نr intressant att jنmfِra dessa pهstهenden med utsagor av vetenskapsmنn som studerat verkliga historiska hنndelser. Tesen att Stalin skulle ha initierat det fِrsta Vietnamkriget 1946 fِrtjنnar inte ens att tillbakavisas. Betrنffande Hanois fِregivna initiativ 1958 نr situationen mera dunkel. Men نven regeringskنllor5 medger att det var 1959 som Hanoi fick de fِrsta direkta
2 Vid andra tillfنllen utvecklar Schlesinger dنremot en beundransvنrd vetenskaplig fِrsiktighet. I sin inledning till The Politics of Escalation medger han exempelvis att det kan ha fِrekommit ”flyktiga ansatser till fِrhandlings-intresse” frهn Hanois sida. Vad betrنffar regeringens lِgner om fِrhandlingarna och dess upprepade هtgنrder i syfte att undergrنva fِrsِk till fِrhandlingstrevare, نr hans enda kommentar att fِrfattarna kan tنnkas ha underskattat den militنra nِdvنndighetens krav, och att framtidens historiker kan komma att motbevisa dem. Denna fِrsiktighet och distans till نmnet mهste jنmfِras med Schlesingers instنllning till ett fِrnyat studium av upprinnelsen till det kalla kriget: i ett brev till New York Review of Books frهn den 20 oktober 1966 anmنrker han att det نr dags att ”sنtta punkt fِr” revisionistiska fِrsِk att visa att det kalla kriget kan ha varit fِljden av nهgonting utِver blott och bart kommunistisk stridslystnad. Vi fِrvنntas sهlunda tro att den relativt okomplicerade frهgan om det kalla krigets upprinnelse redan نr utom all diskussion besvarad, medan den betydligt mera invecklade frهgan om varfِr Fِrenta staterna skyggar fِr en fِrhandlingslِsning i Vietnam mهste ِverlهtas هt framtida historikers begrundan.
Det skadar inte att erinra sig att USAs regering sjنlv tid efter annan drar sig betydligt mindre fِr att fِrklara varfِr den vنgrar att ِvervنga en meningsfull fِrhandlingsuppgِrelse. Som ِppet tillstهs, skulle en sهdan lِsning frهnhنnda den makten att kontrollera situationen. Se t. ex. not 26.
3 Arthur M. Schlesinger Jr., A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House, 1965, s. 421. (Sv. ِvers. De 1000 dagarna, Wahlstrِm & Widstrand 1965.)
4 The View from the Seventh Floor, Harper and Row, 1964, s. 149. Se ocksه hans United States in the World Arena, Harper and Row, 1960, s. 244: ”Utnyttjande efterkrigsvنrldens splittring och svaghet trنngde Stalin pه utifrهn den vidgade bas han hade tillskansat sig under andra vنrldskriget i en strنvan att vinna maktkampen i Eurasien ... vنnde sig mot ِster fِr att stِdja Mao och egga de nordkoreanska och indokinesiska kommunisterna ...”
5 Till exempel CIA-analytikern George Carvers artikel i Foreign Affairs, april 1966. Se ocksه not 22.
4
rapporterna om vad Diem kallade6 sitt eget Algerietkrig, och att man fِrst dنrefter bِrjade planera ett ingripande i kampen. I december 1958 gjorde Hanoi i sjنlva verket نnnu ett av sina mهnga fِrsِk — هterigen tillbakavisat av Saigon och USA — att upprنtta diplomatiska och kommersiella fِrbindelser pه status quo-basis med Saigonregeringen.7 Rostow ger inga bevis fِr Stalins stِd هt de grekiska gerillastyrkorna. ؤven om de historiska fakta lهngt ifrهn نr klarlagda, fِrefaller det i sjنlva verket som om Stalin ingalunda var tillfreds med den grekiska gerillans نventyrliga fِretag — sett ur hans synvinkel var det snarast نgnat att kullkasta efterkrigstidens tillfredsstنllande imperialistiska ordning.8
Rostows anmنrkningar om Tyskland نr نnnu intressantare. Han finner exempelvis inte fِr gott att nنmna de ryska noter frهn mars—april 1952 i vilka man fِreslog en tysk هterfِrening pه basis av internationellt ِvervakade val och tillbakadragande av alla trupper inom ett هr, om det garantera-des att ett هterfِrenat Tyskland inte skulle tillهtas ansluta sig till nهgon vنsterlنndsk militنr-allians.9 Likasه har han tillfنlligt glِmt sin egen karakteristik av de trumanska och eisenhowerska regimernas strategi: ”att undvika varje seriِs underhandling med Sovjetunionen intill dess vنstmakterna kunde stنlla Moskva infِr ett هterupprustat Tyskland inom en organiserad europeisk ram som ett fait accompli” 10 — alldeles avgjort i strid med Potsdamavtalet.
Men allra intressantast نr Rostows hنnvisning till Iran. Vad som faktiskt hنnde var att ryssarna
6 Jfr Jean Lacouture, Vietnam between Two Truces, Random House, 1966, s. 21. Diems uppfattning av situationen delades ocksه av vنsterlنndska observatِrer. Se till exempel Fjنrran ِstern-specialisten William Hendersons kommentarer i R. W. Lindholm, utg., Vietnam: The First Five Years, Michigan State, 1959. Han noterar ”den vنxande alienationen bland intelligentian”, ”de fِrnyade vنpnade هsiktsbrytningarna i sِder”, det faktum att ”sنkerheten mنrkbart har fِrsنmrats de tvه senaste هren”, allt till fِljd av Diems ”hنnsynslِsa diktatur”, och fِrutspهr ”en stadig fِrsنmring av det politiska klimatet i det fria Vietnam, kulminerande i ofِrutsedda katastrofer”.
7 Se Bernard Fall, ”Vietnam in the Balance”, Foreign Affairs, oktober 1966.
8 Stalin var varken tillfreds med de titoistiska tendenserna inom det grekiska kommunistpartiet eller med mِjligheten att en Balkanfederation skulle kunna utvecklas under titoistisk ledning. Icke desto mindre نr det tنnkbart att Stalin i nهgot skede av upproret stِdde den grekiska gerillan, نven om det نr svهrt att skaffa fram pهlitliga dokumentنra bevis. Sjنlvfallet behِvs det inga grundligare forskningar fِr att dokumentera den brittiska eller amerikanska rollen i denna inbِrdeskonflikt, alltifrهn slutet av 1944. Se D. G. Kousoulas, The Price of Freedom, Syracuse, 1953; Revolution and Defeat, Oxford, 1965.
9 En detaljerad redogِrelse finns i James Warburg, Germany: Key to Peace, Harvard, 1953, s. 189 f. Warburg drar slutsatsen att Kreml nu uppenbarligen var ”berett att acceptera upprنttandet av en alltysk demokrati i ordets vنsterlنndska bemنrkelse”, medan vنstmakterna i sitt svar ”ِppet tillstod sina planer pه att sنkerstنlla Tysklands deltagande i en rent defensiv europeisk gemenskap ” (dvs. Atlantpakten).
10 United States in the World Arena, ss. 344-45. I fِrbigهende sagt skulle de mنnniskor som med all rنtt djupt beklagar det brutala krossandet av de ِsttyska och ungerska revolutionerna gِra klokt i att minnas att dessa skandalِsa hنndelser kunde ha undvikits om USA hade varit villigt att ِvervنga framlagda fِrslag till en neutralisering av Mellaneuropa. Vissa av George Kennans fنrska uttalanden ger en intressant belysning av denna sak, exempelvis hans anmنrkningar betrنffande falskheten i antagandet att Sovjet nهgonsin hade fِr avsikt att angripa eller med vهld avskrنcka Vنsteuropa men hِlls tillbaka av fruktan fِr de amerikanska stridskrafterna, och hans kommentarer betrنffande steriliteten och den allmنnna absurditeten i kravet pه ett ensidigt ryskt tillbakadragande frهn ضsttyskland i fِrening med ”inlemmandet av ett enat Tyskland som en viktig komponent i ett vنsterlنndskt fِrsvarssystem, huvudsakligen grundat pه kنrnvapen” (Pacem in Terris, E. Reed, utg., Pocket Books, 1965.)
Det kan noteras att historiska fantasier av det slag som exemplifieras av Rostows anmنrkningar har utvecklats till en regelrنtt specialitet inom det amerikanska utrikesdepartementet. Sه till exempel rنttfنrdigade Thomas Mann vهr dominikanska intervention som ett svar pه handlingar vidtagna av det ”kinesisk-sovjetiska militنrblocket”. Vill vi ha ett mera vنlِvervنgt uttalande kan vi lنsa William Bundys analys av den kommunistiska ideologins utvecklings-stadier i hans fِredrag vid Pomona College den 12 februari 1966, dنr han karakteriserar Sovjet pه tjugotalet och i bِrjan av trettiotalet sهsom befinnande sig i ”en hِggradigt militant och aggressiv fas”. Det skrنmmande med fantasier, till skillnad frهn rena fِrfalskningar, نr mِjligheten att de kan vara uppriktigt menade och faktiskt kan komma att bilda grund fِr politikens utformning.
5
gjorde ett fِrsِk att med vهld pهtvinga norra Azerbaidzjan en Sovjetvنnlig regering, som skulle ge Sovjetunionen tillgهng till den iranska oljan. Fِrsِket tillbakavisades 1946 av ِverlنgsna engelsk-amerikanska styrkor, varpه den mنktigare imperialismen fِr egen rنkning utverkade fullstنndiga rنttig heter till den iranska oljan genom tillsنttandet av en vنst-vنnlig regering. Vi kan erinra oss vad som blev fِljden nنr den enda iranska regeringen med nهgot som liknade folklig fِrankring under en kort period i bِrjan av 1950-talet lekte med den mنrkliga tanken att den iranska oljan borde tillhِra iranierna. Sنrskilt intressant نr emellertid beskrivningen av Nord-azerbaidzjan som en del av ”den fria vنrldens fِrsvarsspektrum”. Det نr vid det hنr laget meningslِst att gه in pه den urartning som uttrycket ”den fria vنrlden” har undergهtt. Men vilken naturlag sنger att Iran med sina resurser hِr hemma i den vنsterlنndska maktsfنren? Det still-samma antagandet att sه نr fallet talar sitt tydliga sprهk om djupt rotade attityder till hand-havandet av utrikes نrenden.
I nyligen offentliggjorda uttalanden finner vi, fِrutom denna vنxande brist pه hنnsyn till sanningen, en نkta eller lهtsad naivitet av hنpnadsvنckande mهtt i synen pه USA:s upptrنdande. Enligt Times av den 6 februari 1966 karakteriserade Arthur Schlesinger exempelvis 1954 هrs amerikanska Vietnampolitik som en ”del av vهrt allmنnna internationella goodwill-program”. Sهframt hans anmنrkning inte نr ironiskt menad, tyder den antingen pه en oerhِrd cynism eller pه en monumental ofِrmهga att fatta elementنra samtidshistoriska skeenden. Och hur skall man tolka Thomas Schellings vittnesmهl infِr representanthusets utrikespolitiska kommitté den 27 januari 1965, dنr han diskuterar de tvه stora faror han anser hota oss fِr den hنndelse hela Asien ”ِvergهr till kommunismen”?11 Detta skulle fِr det fِrsta utesluta ”Fِrenta staterna och det vi kallar den vنsterlنndska civilisationen frهn en stor, fattig, fنrgad och potentiellt fientlig del av vنrlden”. Och fِr det andra: ”ett land som Fِrenta staterna kan troligen inte bevara sitt sjنlv-fِrtroende om det kanske mest storslagna fِretag det nهgonsin givit sig in pه, nنmligen att lنgga grunden till نrbarhet, vنlstهnd och demokratiskt styrelseskick i den underutvecklade vنrlden, mهste tillstهs ha misslyckats eller erkنnnas vara ett fِrsِk som aldrig kommer att upprepas.” Det نr fullkomligt otroligt att en person med ens minimal kنnnedom om den amerikanska utrikespolitikens historia kan prestera uttalanden av det slaget.
Fullkomligt otroligt — sهframt vi inte ser saken ur en mera historisk synvinkel och sنtter sهdana utlهtanden i samband med en fِrgهngen tids hycklande moralism. Till exempel med Woodrow Wilson, som ville lنra latinamerikanerna konsten att regera vنl, och som skrev (1902) att det نr ”vهr sنrskilda skyldighet” att bibringa kolonialfolken ”ordning och sjنlvbehنrskning ... /och/ ... inِvad vana vid laglydnad och hِrsamhet ...” Eller med 1840-talets missionنrer, som beskrev de avskyvنrda och fِrnedrande opiumkrigen sهsom ”resultaten av Fِrsynens storslagna plan att lهta mنnniskornas syndfullhet tjنna Dess nهdefulla uppsهt gentemot Kina genom att bryta ned den stنngande muren kring detta land och bringa kejsardِmet i mera omedelbar kontakt med vنster-lنndska och kristna nationer”. Eller, om vi nنrmar oss vهr egen tid, med A. A. Berle, som i en kommentar till interventionen i Dominikanska republiken har frنckheten att skriva de vنstindiska nationernas problem pه imperialismens konto — den ryska imperialismens.12
Som ett sista exempel pه denna bristande urskillningsfِrmهga kan vi begrunda Henry Kissingers avslutningsord i TV-debatten mellan Harvard och Oxford om den amerikanska Vietnampolitiken.
11 United States Policy Toward Asia, Hearings before the subcommittee on the Far East and the Pacific of the Committee on Foreign Affairs, House of Representatives, US Government Printing Office, 1966.
12 New York Times Book Review, 20 november 1966. Sهdana kommentarer fِr tankarna till det mنrkliga tillfنlle dه president Kennedy fِrmanade Cheddi Jagan om riskerna med att upprنtta handelsfِrbindelser ”som kunde bringa ett land i ett ekonomiskt beroendefِrhهllande”. Sjنlvfallet هsyftades den gهngen handelsfِrbindelser med Sovjet. Se Schlesinger, A Thousand Days, s. 776.
6
Han pهpekade dنr, i skنligen bekymrad ton, att det som oroar honom mest نr att andra ifrهga-sنtter, inte vهrt omdِme, utan vهra motiv — ett mنrkligt pهstهende av en man som yrkesmنssigt نgnar sig هt politisk analys, dvs. analys av regeringars handlingar med hنnsyn till motiv som inte kommer till uttryck i officiell propaganda och som kanske endast dunkelt uppfattas av dem vars upptrنdande de styr. Ingen skulle bli upprِrd ِver en analys av Sovjets, Frankrikes eller Tanzanias politiska beteende som ifrهgasatte dessa lنnders motiv och tolkade deras handlingar utifrهn de lهngsiktiga intressen som dolde sig bakom deras officiella retorik. Men det نr en trosartikel att amerikanska motiv alltid نr rena och onِdiga att analysera (se not 1). Denna oskuldsfullhet نr ingalunda nهgon nyhet i Amerikas intellektuella historia — och fِr ِvrigt inte heller i den imperialistiska apologins allmنnna historia — men den blir allt osmakligare ju mer den makt den tjنnar ِkar sin dominans i vنrlden och fِljaktligen ocksه sina mِjligheter att sprida de ohنmmade lِgner som massmedia varje dag ger oss prov pه. Vi نr nنppeligen den fِrsta makten i historien som fِrenar materiella intressen och stor teknisk kapacitet med en ytterlig likgiltighet fِr de lنgre klassernas lidande och nِd. Den lهnga tradition av naivitet och egenrنttfنrdighet som vanstنller vهr intellektuella historia bِr emellertid tjنna som ett memento fِr den tredje vنrlden, om nهgot sهdant alls behِvs, om hur vهra fِrsنkringar om نrlighet och vنlvilligt uppsهt نr att tolka.
De grundlنggande antaganden som fِrfنktas av den ”nya frontens” mنn bِr noga beaktas av dem som ser fram mot akademikernas intهg pه den politiska arenan. Jag har tidigare refererat till Arthur Schlesingers invنndningar mot Kubainvasionen. Referensen var emellertid oklar. Han menade visserligen att det var en ”fruktansvنrd tanke”, men ”inte dنrfِr att iden att stِdja ett fِrsِk att utifrهn stِrta Castro fِrefِll otillهtlig i sig sjنlv”. En sهdan reaktion skulle vara ren och skنr sentimentalitet, nهgot otنnkbart fِr en kallhamrad realist. Svهrigheten var snarare att det fِrefِll otroligt att bedrنgeriet skulle lyckas. Operationen var enligt hans هsikt illa planerad, men eljest inte klandervنrd.13 I liknande anda citerar Schlesinger med gillande Kennedys ”realistiska” bedِmning av den situation som uppstod genom mordet pه Trujillo:
Det finns tre mِjligheter, i sjunkande preferensordning: en anstنndig demokratisk regim, en fortsنttning av Trujilloregimen eller en Castroregim. Vi borde inrikta oss pه den fِrsta, men i sjنlva verket kan vi inte ِverge den andra fِrrنn vi نr sنkra pه att kunna undgه den tredje [s. 769].
Skنlet till att den tredje mِjligheten anses sه otنnkbar fِrklaras nهgra sidor lنngre fram (s. 774): ”En kommunistisk framgهng i Latinamerika skulle innebنra ett mycket hهrdare slag mot Fِrenta staternas makt och inflytande.” Sjنlvfallet kan vi aldrig bli helt sنkra pه att undgه den tredje mِj-ligheten. I praktiken kommer vi dنrfِr alltid att slه oss till ro med den andra, sه som vi just nu gِr exempelvis i Brasilien och Argentina.14
Eller skنrskهda Walt Rostows instنllning till den amerikanska politiken i Asien.15 Den grund pه vilken vi mهste bygga denna politik نr den omstنndigheten att ”vi utsنtts fِr ِppet hot och kنnner oss hotade av Kommunistkina”. Att bevisa att vi utsنtts fِr nهgot hot نr givetvis onِdigt, och frهgan lنmnas utan avseende — det rنcker med att vi kنnner oss hotade. Vهr politik mهste baseras pه vهrt nationella arv och vهra nationella intressen. Vهrt nationella arv skisseras i korthet med fِljande ord: ”Hela 1800-talet igenom kunde amerikanerna med gott samvete نgna sig هt att sprida bهde sina principer och sin makt ِver denna kontinent”, utnyttjande ”Monroedoktrinens nهgot elastiska begrepp”, och sjنlvfallet utstrنckande ”det amerikanska intresset till Alaska och
13 A Thousand Days, s. 252.
14 ؤven detta نr emellertid oklart. Man mهste erinra sig Trujilloregimens verkliga karaktنr fِr att till fullo inse cynismen i Kennedys ”realistiska” analys.
15 W. W. Rostow & R. W. Hatch, An American Policy in Asia, Technology Press and John Wiley, 1955.
7
Stilla havet ... Sهvنl vهra krav pه ovillkorlig underkastelse som tanken pه efterkrigsockupationen ... utgjorde ett formulerande av vهra sنkerhetsintressen i Europa och Asien”.
Sه lهngt om vهrt arv. Och med vهra intressen ligger saken precis lika enkelt till. Grundlنggande نr vهrt ”djupa intresse av att samhنllen utanfِr vهrt land utvecklar och fِrstنrker sهdana element i sina respektive kulturer som fِrhِjer och beskyddar individens vنrde gentemot staten”. Samtidigt mهste vi mِta det ”ideologiska hotet”, nنmligen ”mِjligheten att de kinesiska kommunisterna genom framsteg i Kina lyckas bevisa fِr asiaterna att kommunistiska metoder نr bنttre och snabbare نn demokratiska metoder”. Ingenting sنgs om de mنnniskor i asiatiska kulturer fِr vilka vهr egen ”uppfattning om det tillbِrliga fِrhهllandet mellan individ och stat” mهhنnda inte framstهr som allena saliggِrande, mنnniskor som exempelvis kan tنnkas vara angelنgna om att bevara ”individens vنrde” gentemot koncentrationer av utlنndskt eller inhemskt kapital eller mot halvfeodala samhنllsstrukturer (t. ex. diktaturer av Trujillotyp), som infِrts eller vidmakthهllits med hjنlp av amerikanska vapen. Det hela kryddas med hنnvisningar till ”vهra religiِsa och etiska vنrdesystem” och vهra ”diffusa och komplexa begrepp”, som fِr asiaterna نr ”sه mycket svهrare att fatta” نn marxistiska dogmer och sه ”stِrande fِr vissa asiater” just till fِljd av sin ”bristande dogmatism”.
Den sortens intellektuella inlنgg pهkallar en korrigering av de Gaulles anmنrkning i sina Memoarer om det amerikanska ”maktbegنret, insvept i idealismens tنckmantel”. Vid det hنr laget نr detta maktbegنr inte sه mycket insvept i idealism som fastmer drنnkt i enfald. Och akademikerna har lنmnat unika bidrag till denna sorgliga utveckling.
Men lهt oss هtervنnda till Vietnamkriget och den reaktion det har vنckt bland USA:s intellek-tuella. Ett frapperande drag i den senaste tidens debatt om politiken i Sydِstasien har varit den distinktion som allmنnt gِrs mellan ”ansvarig kritik” ه ena sidan och ”kنnslosam” eller ”emotionell” eller ”hysterisk” kritik ه den andra. Det finns mycket att hنmta ur ett ingهende studium av de termer i vilka denna distinktion gِrs. De ”hysteriska kritikerna” anses tydligen utmنrka sig genom sin irrationella vنgran att godta det grundlنggande politiska axiomet att Fِrenta staterna sه lهngt sig gِra lهter har obegrنnsad rنtt att utvidga sin makt och sin kontroll. De ansvariga kritikerna bestrider inte detta antagande. Deras resonemang gهr snarare ut pه att vi troligen inte kan ”gه iland med det” just hنr och nu.
En distinktion av det slaget tycks vara vad exempelvis Irving Kristol har i tankarna nنr han analy-serar oppositionen mot Vietnampolitiken (Encounter, augusti 1965). Han kontrasterar de ansvars-fulla kritikerna, sهdana som Walter Lippman, Times och senator Fulbright, med ”teach-in-rِrel-sen”. Till skillnad frهn protestmakarna vid universiteten”, framhهller han, ”ger mr Lippman sig inte in pه nهgra fِrmنtna antaganden om vad det vietnamesiska folket verkligen ِnskar — den frهgan tycks vara honom skنligen likgiltig — eller pه nهgra formalistiska utlنggningar om huru-vida, eller i vilken utstrنckning, det fِreligger aggression eller revolution i Sydvietnam. Hans instنllning نr realpolitisk, och han kan uppenbarligen نven tنnka sig mِjligheten av ett kنrn-vapenkrig mot Kina under extrema omstنndigheter.” Detta framstهr fِr Kristol som lovvنrt och kontrasterar fِrdelaktigt med det tal som fِrs av de ”oresonliga, ideologiska typerna” i teach-in-rِrelsen, som ofta tycks vنgledas av sهdana groteskerier som ”vanlig dygdig anti-imperialism ”, som levererar ”haranger om maktstrukturen ”, och som ibland rent av sنnker sig sه djupt att de lنser ”artiklar och reportage i utlنndsk press om USA:s upptrنdande i Vietnam”. Till yttermera visso نr dessa slemma typer ofta psykologer, matematiker, kemister eller filosofer (alldeles som, i fِrbigهende sagt, de mest hِgljudda protestmakarna i Sovjet vanligtvis نr fysiker, litterنra intellektuella och andra som stهr fjنrran frهn maktens utِvande) och inte folk med kontakter i Washington, folk som sjنlvfallet inser att de ”skulle vinna omedelbart och respektfullt gehِr (i
8
Washington) om de kom pه nهgon ny och bra idé om Vietnam”.
Det som intresserar mig hنr نr inte huruvida Kristols karakteristik av opposition och oliktنnkande نr riktig, utan snarare de antaganden den vilar pه. ؤr de amerikanska motivens renhet stنlld utom all diskussion? Eller saknar den relevans fِr diskussionen? Borde beslutsfattandet ِverlنmnas helt هt ”experter” med kontakter i Washington — skulle dessa ofِrنnderligen fatta de ”bنsta” besluten, نven om vi antar att de besitter de kunskaper och grundsatser som krنvs fِr att gِra det? Och, en logiskt sett fِregهende frهga: نr ”expertis” ِver huvud taget tillنmplig — dvs. finns det nهgon teoribyggnad, nهgon fond av relevant information utanfِr allmنnhetens kنnnedom, som kan appliceras pه analysen av utrikespolitiken eller som pهvisar det riktiga i de هtgنrder man nu fِretar pه nهgot sنtt som psykologer, matematiker, kemister och filosofer نr ofِrmِgna att fatta? Kristol tar visserligen inte upp dessa frهgor direkt, men hans attityd fِrutsنtter vissa svar pه dem — svar som i samtliga fall نr felaktiga. Den amerikanska aggressiviteten, vilka retoriska fraser den نn mه vara maskerad i, نr en dominerande kraft i vنrlden och mهste analyseras med hنnsyn till sina orsaker och motiv. Det existerar ingen teoribyggnad eller nهgon vنsentligare mنngd relevant information utom rنckhهll fِr lekmannens fattningsgهvor, som gِr politiken immun mot kritik. I den mهn ”expertkunskaper” utnyttjas fِr skِtseln av vنrldens affنrer, نr det fِrvisso pه sin plats — och, fِr en mنnniska med den minsta integritet, helt nِdvنndigt — att ifrهgasنtta deras kvalitet och de syften de tjنnar. Detta fِrefaller mig alltfِr sjنlvklart fِr att krنva nهgon lنngre diskussion.
Ett korrektiv till Kristols mنrkliga tro pه regeringens ِppenhet fِr nya tنnkesنtt i Vietnamfrهgan tillhandahهlls av McGeorge Bundy i ett nyligen utgivet nummer av Foreign Affairs ( januari 1967). Bundy pهpekar helt riktigt att ”pه stora scenen ... kretsar resonemanget om Vietnam kring taktik, inte kring grundprinciper”, نven om, tillنgger han, ”det finns vildhjنrnor ute i kulisserna”. Mitt pه scengolvet stهr givetvis presidenten sjنlv (som under sin nyligen avslutade Asienresa ”hade givit نnnu en magistral bekrنftelse” pه vهrt intresse ”fِr framهtskridandet bland folken pه andra sidan Stilla havet”) och hans rهdgivare, som fِrtjنnar ”fِrstهelse och stِd av dem som fِresprهkar هterhهllsamhet”. Det نr dessa mنn vi har att tacka fِr det faktum att ”bombningen av Nordvietnam har varit den mest exakta och mهttfulla i modern krigfِring” — en omtنnksamhet som sنkert kommer att uppskattas av invهnarna, eller de fِrutvarande invهnarna, i Nam Dinh, Phu Ly och Vinh. Och det نr ocksه dessa mنn vi har att tacka fِr vad Malcolm Brown visste rapportera redan i maj 1965:
I sِder har vنldiga sektorer av landet fِrklarats fِr fria bombzoner , dنr allt som rِr sig betraktas som legitima mهltavlor. Tiotusentals ton bomber, raketer, napalm och artillerigranater ِses ner ِver dessa vidstrنckta omrهden varje vecka. Redan genom slumpens lagar kan blodsutgjutelsen under dessa raider antas vara mycket stor.
Till all lycka fِr u-lنnderna, fِrsنkrar oss Bundy, ”har den amerikanska demokratin ingen smak fِr imperialism”, och ”som helhet betraktad نr Amerikas fond av erfarenhet, fِrstهelse, medkنnsla och vanlig enkel kunskap nu utom all frهga den mest imponerande i vنrlden”. Det نr riktigt att ”fyra femtedelar av alla utlنndska investeringar i vنrlden nu gِrs av amerikaner” och att ”de mest beundrade projekt och politiska planer ... نr av vنrde endast i den mهn de visar sig stه i samklang med Amerikas intressen” — alldeles som det نr riktigt, enligt vad vi kan lنsa i samma nummer av Foreign Affairs, att planerna pه vنpnad aktion mot Kuba sattes i verket nهgra fه veckor efter att Mikojan hade besِkt Havanna och ”trنngt in i vad som sه lنnge hade varit en nنstan uteslutande amerikansk inflytelsesfنr”. Av osofistikerade asiatiska intellektuella uppfattas fakta som dessa dessvنrre som tecken pه ”smak fِr imperialism”. Ett antal indier har exempelvis uttryckt ”nنra nog fِrbittring” ِver att ”vi har gjort allt vi kan fِr att locka utlنndskt kapital till gِdningsنmnes-fabriker, men de amerikanska och de ِvriga vنsterlنndska privatfِretagen vet att
9
vi نr illa ute, och dنrfِr stنller de villkor som نr sه hهrda att vi helt enkelt inte kan uppfylla dem” (Christian Science Monitor, 26 november), medan ”Washington ... envetet insisterar pه att avtal inom den privata sektorn skall slutas med det privata nنringslivet” (ibid., 5 december).16 Men tvivelsutan avslِjar sهdana reaktioner bara نnnu en gهng asiaternas ofِrmهga att fatta det vنsterlنndska tنnkandets ”diffusa och komplexa begrepp”.
Det skadar kanske inte med ett omsorgsfullt studium av de ”nya och goda idéer om Vietnam” som vinner ”omedelbart och respektfullt gehِr” i Washington i dessa dagar. US Government Printing Office نr en outtِmlig kنlla till insikt om den moraliska och intellektuella nivه dessa ex-pertrهd stهr pه. I dess publikationer finner man exempelvis det vittnesmهl som professor David N. Rowe, Director of Graduate Studies in International Relations vid Yaleuniversitetet, avlagt infِr representanthusets utrikespolitiska kommitté (se not 11). Professor Rowe fِreslهr (s. 266) att Fِrenta staterna skall kِpa upp allt kanadensiskt och australiensiskt ِverskottsvete, sه att det uppstهr allmنn hungersnِd i Kina. Lهt mig citera:
Jag talar, vنl att mنrka, inte om detta som ett vapen mot det kinesiska folket. Det kommer det visser-ligen att bli. Men detta نr bara en tillfنllighet. Vapnet kommer att bli ett vapen mot regeringen, efter-som detta lands inre stabilitet inte kan vidmakthهllas av en fientligt sinnad regering mitt under en allmنn hungersnِd.
Professor Rowe har ingenting till ِvers fِr den kنnslosamma moralism som skulle kunna fه en att jنmfِra hans fِrslag exempelvis med Hitlertysklands Ostpolitik.17 Inte heller fruktar han effekten av sهdana هtgنrder pه andra asiatiska nationer, t. ex. Japan. Han fِrsنkrar oss, utifrهn sin ”mycket lهnga fِrtrogenhet med japanska frهgor”, att ”japanerna نr framfِr allt folk som respek-terar makt och beslutsamhet”. Fِljaktligen ”kommer de inte att bli sنrskilt alarmerade av en amerikansk Vietnampolitik som utgهr frهn en maktstنllning och syftar till en lِsning baserad pه utِvandet av vهr makt mot folk i omrهdet som vi stهr i opposition till”. Vad japanerna skulle finna stِrande نr dنremot ”en politik prنglad av obeslutsamhet, av vنgran att ofِrskrنckt mِta problemen (i Kina och Vietnam) och att uppfylla vهra skyldigheter dنr pه ett positivt sنtt” — t. ex. det nyss omnنmnda sنttet. En ِvertygelse om att vi vore ”ovilliga att anvنnda den makt de vet att vi har” skulle kunna ”alarmera det japanska folket i mycket hِgre grad och rubba deras vنnskapliga fِrbindelser med oss”. Ett fullt utnyttjande av den amerikanska makten skulle rent av kنnnas speciellt betryggande fِr japanerna, eftersom dessa har upplevt en demonstration ”av Fِrenta staternas ofantliga makt i aktion ... eftersom de har kommit i direkt kontakt med vهr makt”. I sanning ett utomordentligt exempel pه det sunda ”realpolitiska synsنtt” som Irving Kristol sه varmt beundrar.
Men, frهgar man sig kanske, varfِr inskrنnka sig till sهdana indirekta metoder som allmنn hungersnِd? Varfِr inte bomber? Den tanken finns tvivelsutan underfِrstهdd i de ord som
16 Det privata amerikanska nنringslivet har givetvis sin egen uppfattning om hur Indiens problem bِr lِsas. Monitor rapporterar om amerikanska entreprenِrers framhنrdande i att ”importera all utrustning och alla maskiner, trots att Indien har visat sin fِrmهga att uppfylla en del av deras krav. De har insisterat pه att importera flytande ammoniak, ett grundlنggande rهmaterial, i stنllet fِr att anvنnda inhemsk nafta, som finns tillgنnglig i riklig mنngd. De har utfنrdat restriktioner betrنffande prissنttning, distribution, vinster och kontroll.”
En efterkrigsskandal av vنldiga mهtt نr pه vنg att utvecklas i Indien, dنr Fِrenta staterna, cyniskt exploaterande dagens ohyggliga nِd, utnyttjar sin ekonomiska makt till att fullborda vad New York Times kallar Indiens ”drift frهn socialism mot pragmatism” (28 april 1965).
17 Fِr perspektivets skull bِr vi dock pهminna oss att Alfred Rosenberg i sina vildaste stunder talade om att elimi-nera trettio miljoner slaver, inte om att tvinga en fjنrdedel av den mنnskliga rasen till hungersnِd. Den analogi som dras hنr نr i fِrbigهende sagt hِgeligen ”oansvarig”, i denna neologisms tidigare diskuterade tekniska betydelse. Dvs. den grundar sig pه antagandet att amerikaners uttalanden och gنrningar نr underkastade samma normer och tillهter samma tolkningar som alla andra mنnniskors.
10
riktades till samma kommitté av R. J. de Jaegher, Regent of the Institute of Far Eastern Studies vid Seton Hall University. I likhet med alla folk som har levat under kommunismen skulle nordvietnameserna enligt hans هsikt ”kنnna sig ِverlyckliga om de blev bombade och dنrigenom fick sin frihet” (s. 345).
Naturligtvis mهste det finnas folk som stِder kommunisterna. Men detta نr i realiteten av fِga betydelse, sهsom Walter Robertson, bitrنdande minister fِr Fjنrran ِsternfrهgor 1953-59, framhهller i sitt vittnesmهl infِr samma kommitté. Han fِrsنkrar oss att ”Peking-regeringen... representerar nهgot under tre procent av befolkningen” (s. 402) .
Betنnk sهlunda hur lyckliga de kinesiska kommunistledarna نr i jنmfِrelse med ledarna fِr Vietcong, vilka enligt Arthur Goldberg (New York Times, 6 februari 1966) fِretrنder omkring ”en halv procent av Sydvietnams befolkning”, dvs. omkring hنlften av antalet nya sydvietna-mesiska rekryter fِr Vietcong هr 1965, om vi fهr tro Pentagons statistik.18
Med sهdana experter att kنmpa emot skulle de vetenskapsmنn och filosofer som Kristol talar om avgjort gِra klokt i att allt framgent نgna sig هt sina cirklar i sanden. Efter att ha fastslagit protestrِrelsens politiska irrelevans ِvergهr Kristol till frهgan om vad som motiverar den — vad som har orsakat den ”vنnstervridning” han tycker sig spهra bland studenter och yngre akade-miska lنrare mitt i det allmنnna vنlstهndet och under liberala vنlfنrdsstats-regeringar. Detta, noterar han, ”نr en gهta som ingen sociolog نnnu har lyckats prestera nهgon lِsning pه”. Efter-som dessa ungdomar ju نr vنlbنrgade, har goda framtidsutsikter osv., mهste deras protest vara irrationell. Den mهste bottna i allmنn tristess, alltfِr mycken trygghet eller nهgot i den vنgen.
Andra mِjligheter anmنler sig. Det kan ju exempelvis tنnkas fِrhهlla sig sه, att dessa studenter och unga akademiker i egenskap av hederliga mنnniskor fِrsِker utrِna sanningen pه egen hand hellre نn att ِverlهta ansvaret pه ”experter” eller pه regeringen. Och det kan ocksه fِrhهlla sig sه, att de blir upprِrda ِver det de dه uppdagar. Kristol tillbakavisar inte dessa mِjligheter. De نr helt enkelt otنnkbara, inte vنrda att befatta sig med. Eller, exaktare uttryckt, dessa mِjligheter kan inte klنs i ord. De kategorier i vilka de formuleras (hederlighet, indignation) existerar bara inte fِr den kallhamrade samhنllsvetaren.
I denna underfِrstهdda missaktning fِr traditionella intellektuella vنrden هterspeglar Kristol attityder som نr tنmligen utbredda i akademiska kretsar. Jag betvivlar inte att dessa attityder delvis نr en fِljd av samhنlls- och beteendevetenskapernas desperata anstrنngningar att efterapa de ytliga dragen hos vetenskaper som realiter besitter ett signifikant intellektuellt innehهll. Men de har ocksه andra kنllor. Vem som helst kan upptrنda som moralist, bekymra sig om mنnskliga rنttigheter och svهrigheter. Men endast en universitetsprofessor, en trنnad expert, kan lِsa tekniska problem med ”sofistikerade” metoder. Ergo نr det endast problem av det senare slaget som نr vنsentliga eller reella. Ansvarsfulla, icke-ideologiska experter ger rهd i taktiska frهgor; oansvariga, ”ideologiska typer” ”harangerar” om principer och oroar sig ِver moraliska frهgor och mنnskliga rنttigheter eller ِver mنnniskans och samhنllets traditionella problem, betrنffande vilka ”samhنlls- och beteendevetenskaperna” enbart har trivialiteter att komma med. Uppen-barligen نr dessa emotionella, ideologiska typer irrationella, eftersom de — som نr vنlbنrgade och har makten inom rنckhهll — rimligtvis inte borde bry sina hjنrnor med dylika ting.
Tidtals nهr detta pseudovetenskapliga hyckleri nنstan patologiska hِjder. Betrakta exempelvis
18 New York Times, 6 februari 1966. I USA نr man, fortsنtter Goldberg, inte ِvertygad om att samtliga dessa نr frivilligt anslutna. Detta نr inte den fِrsta demonstrationen av ett sهdant kommunistiskt dubbelspel. Ett annat exempel finns frهn 1962, dه enligt amerikanska regeringskنllor 15 000 gerillasoldater fِrlorade 30 000 man i dِda och sهrade. Se Arthur Schlesinger, A Thousand Days, s. 982.
11
fenomenet Herman Kahn. Kahn har bهde stنmplats som omoralisk och prisats fِr sitt mod. Av folk som borde veta bنttre har hans On Thermonuclear War beskrivits som ”utan gensنgelse ... ett av vهr tids stِrsta verk” (Stuart Hughes). I realiteten نr det avgjort ett av vهr tids tommaste verk, vilket lنtt inses om man pه det tillنmpar de intellektuella normerna inom vilken existerande disciplin som helst, om man spهrar en del av dess ”vنldokumenterade slutsatser” till de ”objektiva studier” ur vilka de hنrleds, och om man fِljer slutledningskedjan i de fall dنr den alls نr mِjlig att upptنcka. Till skillnad frهn de vetenskaper han fِrsِker efterhنrma framlنgger Kahn inga teorier, inga fِrklaringar, inga faktiska antaganden som kan prِvas mot sina konsekvenser. Han fِreslهr endast och allenast en terminologi och tillhandahهller ett utanverk av rationalitet. Nنr speciella politiska slutsatser dras, underbyggs de enbart av anmنrkningar ex cathedra fِr vilka nهgot stِd inte ens antyds (t. ex.: ”Civilfِrsvarsutgifterna bِr troligen hهllas nهgonstans under 5 milliarder dollar هrligen” fِr att inte provocera ryssarna — varfِr inte 50 milliarder dollar eller 5 dollar?) Till yttermera visso نr Kahn fuller vنl medveten om denna innehهllslِshet: i sina mera omdِmesgilla stunder hنvdar han endast att ”det inte finns nهgot skنl att tro att relativt sofistikerade modeller med stِrre sannolikhet نr vilseledande نn de enklare modeller och analogier som sه ofta anvنnds som stِd fِr bedِmningen”. Fِr folk med sinne fِr makaber humor نr det en smal sak att leka ”strategiskt tنnkande” à la Kahn och bevisa vadhelst man ِnskar bevisa. Ett av Kahns grundlنggande antaganden نr exempelvis att:
ett totalt, ِverraskande kنrnvapenangrepp ... skulle vara sه irrationellt att, bortsett frهn mِjligheten att de sovjetiska beslutsfattarna lider av en otrolig brist pه omdِme eller fullt utbildat vansinne, ett sهdant angrepp نr hِgst osannolikt.
Ett enkelt resonemang bevisar raka motsatsen. Antagande 1: De amerikanska beslutsfattarna tنnker enligt de linjer som skisserats av Herman Kahn. Antagande 2: Kahn anser att det vore bنttre att vara rِd نn dِd. Antagande 3: Om amerikanerna skulle besvara ett totalt kنrnvapenan-grepp, skulle alla dِ. Slutsats: Amerikanerna kommer inte att besvara ett totalt kنrnvapenangrepp, och fِljaktligen bِr ett sهdant fِretas utan drِjsmهl. Givetvis kan man fِra resonemanget vidare نnnu ett steg. Faktum: Ryssarna har inte fِretagit nهgot totalt kنrnvapenan-grepp. Dنrav fِljer att de inte نr rationella. Om de inte نr rationella, نr det ingen mening med ”strategiskt tنnkande”. Fِljaktligen ...
Detta نr naturligtvis rent och skنrt nonsens, men ett nonsens som skiljer sig frهn Kahns eget bara i det hنnseendet att resonemanget نr en aning mera invecklat نn nهgot som stهr att upptنcka i hans bok. Det mنrkliga نr att allvarligt syftande mنnniskor faktiskt نgnar uppmنrksamhet هt dessa groteskerier, tvivelsutan beroende pه den kyligt pseudovetenskapliga fasaden.
Det نr ett mنrkligt och nedslهende faktum att ”antikrigs-rِrelsen” alltfِr ofta faller offer fِr liknande fِrvillelser. Pه hِsten 1965 hِlls exempelvis en ”Internationell konferens om alternativa aspekter pه Vietnamfrهgan”, vars premisser framlades i en broschyr som skickades ut till po-tentiella deltagare. Tanken var att man skulle tillsنtta arbetsgrupper i vilka tre ”typer av intellektuell tradition” fanns representerade: (1) regionala experter; (2) ”samhنllsteori, med speciell tonvikt pه teorier om det internationella systemet, om samhنllsfِrنndring och -utveckling, om konflikter och konfliktlِsning eller om revolution”; (3) ”analys av den offentliga politiken med hنnsyn till grundlنggande mنnskliga vنrden, rotade i skilda teologiska, filosofiska och humanistiska traditioner”. Den andra intellektuella traditionen i ordningen skulle tillhandahهlla ”allmنnna teser hنrledda ur samhنllsteorin och prِvade mot historiska, jنmfِrande eller experimentella data”. Den tredje skulle ”ge den ram som kan bilda fِrutsنttningen fِr att stنlla grundlنggande vنrdefrهgor, och pه vars basis man kan analysera de moraliska implikationerna av samhنlleliga handlingar”. Fِrhoppningen var att man ”genom att nنrma sig
12
frهgan (om Vietnampolitiken) utifrهn de moraliska synsنtten inom alla stora religioner och filosofiska system (skulle kunna) finna lِsningar som bنttre ِverensstنmmer med grundlنggande mنnskliga vنrderingar نn den nuvarande amerikanska politiken i Vietnam har visat sig gِra”.
Kort sagt, experter pه mنnskliga vنrden (dvs. talesmنnnen fِr de stora religionerna och filosofiska systemen) skall ge oss fundamentala kunskaper om moraliska synsنtt, och de samhنllsteoretiska experterna skall framlنgga allmنnna, empiriskt bekrنftade teser och ”allmنnna konfliktmodeller”. Ur detta samspel skall frukten bli en ny politisk praxis, fِrmodligen genom tillنmpning av den naturvetenskapliga metodikens kriterier. Det enda diskutabla i sammanhanget نr, som jag ser saken, vilket som نr lِjligast: att vنnda sig till experter pه samhنllsteori fِr att fه allmنnna, vنl bestyrkta teser eller till specialisterna pه de stora religionerna och filosofiska systemen fِr att fه kunskaper om grundlنggande mنnskliga vنrden.
ؤnnu mycket mera finns att sنga i detta نmne, men jag skall nِja mig med att understryka att expertkulten alldeles uppenbart نr bهde bedrنglig och ett sjنlvنndamهl fِr sina fِresprهkare. Sjنlvfallet mهste man lنra sig sه mycket som mِjligt av samhنlls- och beteendevetenskaperna, sjنlvfallet bِr dessa omrهden نven i fortsنttningen نgnas seriِsaste mِjliga studium. Men det vore en stor olycka och en allvarlig fara om de inte accepteras och bedِms efter sina egna fِrtjنnster, efter sina faktiska, inte bara pهstهdda, resultat. Om det nu finns nهgra vنl prِvade och bestyrkta teorier, som kan tillنmpas pه utrikespolitikens utformning eller fِr att lِsa inhemska eller internationella konflikter, sه har deras existens i sanning fِrblivit en vنl bevarad hemlighet. Om de personer som kنnner med sig att de نr experter har tillgهng till principer eller informa-tioner som skulle kunna rنttfنrdiga den amerikanska regeringens handlande i det arma Vietnam, sه har de fِrvisso visat en enastهende ineffektivitet nنr det gنller att bekantgِra detta faktum. Fِr var och en med den ringaste kنnnedom om samhنlls- och beteendevetenskaperna نr ansprهket att dنr skulle finnas nهgra ِvervنganden och principer utom rنckhهll fِr en utomstهendes fattningsgهvor en ren och skنr befنngdhet, som inte نr vنrd att kommenteras.
Nنr vi begrundar de intellektuellas ansvar mهste vi frنmst uppmنrksamma deras roll som skapare och uttolkare av ideologier. Och Kristols distinktion mellan de oresonliga ideologiska typerna och de ansvarsfulla experterna formuleras pه ett sنtt som genast fِr tankarna till Daniel Bells intressanta och inflytelserika essن ”The End of Ideology”, lika viktig genom det den lنmnar outsagt som genom sitt faktiska innehهll.19 Bell presenterar och diskuterar den marxistiska ideologianalysen som ett maskerat klasstنnkande och citerar Marx vنlkنnda beskrivning av bourgeoisins uppfattning ”att de speciella villkoren fِr dess frigِrelse samtidigt نr de enda allmنnna villkoren fِr det moderna samhنllets rنddning och klasskampens undvikande”. Fortsنttningsvis hنvdar han att ideologiernas tid نr fِrbi, att de هtminstone i vنst har ersatts av den samstنmmiga هsikten att varje frهga mهste avgِras utifrهn sina egna fِrutsنttningar, inom ramen fِr en vنlfنrdsstat dنr experter pه handhavandet av offentliga نrenden troligtvis kommer att spela en framtrنdande roll. Bell نr emellertid mycket noga med att ange exakt vilken betydelse
19 Omtryckt i en essنsamling, The End of Ideology: on the Exhaustion of Political Ideas in the Fifties, Free Press, 1960. Jag har inte fِr avsikt att hنr gه in pه hela den rنcka av frهgor som rests i diskussionen om ”ideologiernas dِd” det senaste هrtiondet. Det نr svهrt att fِrstه hur nهgon fِrnuftig mنnniska skulle kunna gِra invنndningar mot mهnga av de teser som har framlagts, t. ex. att en ”hygglighetens politik” i ett givet historiskt ِgonblick kan vara lنmplig och kanske ocksه effektiv, att den som fِresprهkar handling (eller overksamhet) ocksه نr skyldig att uppskatta dess sociala kostnader, att dogmatisk fanatism och ”vنrldsliga religioner” bِr bekنmpas (eller om mِjligt ignoreras), att tekniska lِsningar bِr anvنndas dنr sه نr mِjligt, att ”le dogmatisme idéologique devait disparaitre pour que les idées reprissent vie” (Aron) osv. Eftersom detta understundom uppfattas som uttryck fِr en ”anti-marxistisk” instنllning, نr det vنrt att minnas att sهdana tنnkesنtt inte har nهgon relevans inom icke-bolsjevistisk marxism, sهdan den fِretrنds exempelvis av Luxemburg, Pannekoek, Korsch och Arthur Rosenberg.
13
han i detta sammanhang lنgger in i ordet ”ideologi”. Med ideologi avser han endast ”idéers omvandling till sociala hنvstنnger” eller ”en grupp trosfِrestنllningar, genomsyrade av lidelse ... (som) . .. sِker omforma hela vهrt sنtt att leva”. De primنra orden hنr نr ”omforma” och ”omvandling till sociala hنvstنnger”. Vنsterlandets intellektuella har enligt hans mening tappat intresset fِr att omvandla idéer till sociala hنvstنnger med sikte pه en radikal omformning av samhنllet. Nu, nنr vi har uppnهtt vنlfنrdsstatens pluralistiska samhنlle, anser de inte lنngre en radikal omformning av samhنllet behِvlig. Vi kan plottra med vهrt sنtt att leva lite hنr och var, men det vore fel att fِrsِka نndra det pه nهgot mera genomgripande sنtt. Infِr denna samstنmmighet bland de intellektuella har ideologierna spelat ut sin roll.
Det finns mycket som frapperar en i Bells essن. Fِr det fِrsta pهpekar han inte i vilken utstrنck-ning denna samstنmmighet bland de intellektuella نr egennyttig. Han fِrbinder inte sin iakt-tagelse att de intellektuella i det stora hela har tappat intresset fِr att ”omforma hela vهrt sنtt att leva” med det faktum att de bِrjat spela en alltmer framtrنdande roll i vنlfنrdsstatens ledning. Och han sنtter inte deras allmنnna tillfredsstنllelse med vنlfنrdsstaten i samband med den omstنndigheten att, som han sنger pه ett annat stنlle, ”Amerika har blivit ett ِverflِdssamhنlle, som erbjuder hِg stنllning ... och prestige ... هt forna radikaler”. Fِr det andra ger han inga seriِsa belنgg fِr att de intellektuella i nهgon mening skulle ha ”rنtt” eller vara ”objektivt berنttigade” nنr de nهr den samstنmmighet han hنnsyftar pه, med dess tillbakavisande av fِre-stنllningen att samhنllet mهste omformas. Bell نr visserligen ganska skarp i sin kritik av den ”nya vنnsterns” tomma retorik, men i sjنlva verket tycks han hysa en helt utopisk tro pه de tekniska experternas mِjligheter att lِsa de fه problem som alltjنmt هterstهr, exempelvis ”alienationen” och det faktum att arbetskraft betraktas som en handelsvara.
Det fِrefaller tنmligen uppenbart att de klassiska problemen fortfarande نr hِgst aktuella fِr oss. Man skulle rimligtvis kunna hنvda att de till och med har ِkat i svهrighet och omfattning. Sه till exempel har den klassiska paradoxen om ”fattigdom mitt i ِverflِdet” utvecklats till ett allt allvarligare problem i internationell skala. Medan man هtminstone i princip skulle kunna komma fram till en lِsning inom nationella grنnser, نr det knappast troligt att nهgon fِrnuftig plan fِr en omvandling av det internationella samhنllet som kan rهda bot pه ett omfattande och kanske till-tagande mنnskligt elنnde kommer att utvecklas inom ramen fِr den intellektuella samstنmmighet Bell beskriver.
Det fِrefaller sهlunda naturligt att sِka beskriva samstنmmigheten bland Bells intellektuella i nهgot andra termer نn hans egna. Om vi anvنnder terminologin i fِrsta delen av hans essن, skulle vi kunna sنga att vنlfنrdsstatens tekniker finner berنttigande fِr sin speciella och framtrنdande sociala status i sin ”vetenskap”, enkannerligen i ansprهket att samhنllsvetenskapen kan bنra upp en samhنllsplottrets ideologi i inhemsk eller internationell skala. Hans nنsta steg blir att pه vنl-kنnt maner tillskriva universell giltighet هt nهgot som i sjنlva verket نr ett klassintresse. Han hنvdar att de speciella villkor som hans ansprهk pه makt och myndighet grundar sig pه, de facto نr de enda allmنnna villkor som kan rنdda det moderna samhنllet, att socialt smهplotter inom en vنlfنrdsstats ram mهste ersنtta engagemanget i det fِrgهngnas ”totala ideologier”, ideologier som inriktade sig pه en omformning av samhنllet. Nنr han vنl har nهtt sin maktstنllning och vunnit trygghet och ِverflِd, har han inte lنngre behov av nهgra ideologier som syftar till radikala fِrنndringar. Den vetenskaplige experten ersنtter den ”fritt svنvande intellektuelle”, som ”ansهg att man hyllade fel vنrden och dنrfِr fِrkastade samhنllet” och som nu har spelat ut sin politiska roll (alltsه nu nنr man hyllar de rنtta vنrdena) .
Det نr fullt tنnkbart att de tekniska experter som kommer att (eller hoppas komma att) leda det ”industriella samhنllet”, visar sig kunna lِsa de klassiska problemen utan nهgon radikal omform-
14
ning av samhنllet. Det نr fullt tنnkbart att bourgeoisin hade rنtt dه den betraktade de speciella villkoren fِr sin frigِrelse som de enda allmنnna villkoren fِr det moderna samhنllets rنddning. I vilket fall som helst efterlyser man nهgon form av bevisfِring och نr berنttigad till skepticism nنr ingen sهdan syns till.
Inom samma allmنnt utopiska ram framstنller Bell sedan pه ett ganska mنrkligt sنtt frهgan om vنlfنrdsstatens vetenskapliga experter kontra den tredje vنrldens ideologer. Han pهpekar helt korrekt att det inte نr en frهga om kommunism, eftersom denna doktrins innehهll sedan lنnge نr ”glِmt av bهde vنn och fiende”. Snarare, sنger han:
gنller det en نldre frهga: huruvida nya samhنllen kan utvecklas genom att bygga upp demokratiska institutioner och lهta mنnniskorna vنlja — och gِra uppoffringar — frivilligt, eller om de nya eliterna, rusiga av makt, skall sِka omforma sina samhنllen med totalitنra medel.
Frهgan نr intressant. Det نr emellertid mنrkligt att se den omtalad som ”en نldre frهga”. Han kan ju knappast vilja pهskina att Vنsterlandet valde den demokratiska vنgen — exempelvis att bِnderna i England under den industriella revolutionen frivilligt valde att lنmna sin jord, ge upp hantverket i hemmen och bli ett industriellt proletariat, att de frivilligt bestنmde sig fِr att, inom ramen fِr fِrefintliga demokratiska institutioner, gِra de uppoffringar som sه mهlande beskrivs i den klassiska litteraturen om i 800-talets industrisamhنlle. Man kan diskutera frهgan huruvida auktoritنr kontroll نr nِdvنndig fِr att mِjliggِra kapitaltillvنxt i den underutvecklade vنrlden, men den vنsterlنndska utvecklingsmodellen kan nنppeligen هberopas med nهgon stِrre stolthet. Det نr kanske inte fِrvهnande, att Walt Rostow refererar till ”de mera humana (industrialiserings-) processer som vنsterlنndska vنrden skulle kunna inspirera till” (An American Policy in Asia). Men de som نgnar allvarlig uppmنrksamhet هt u-lنndernas problem och هt den roll som avan-cerade industrisamhنllen i princip skulle kunna spela fِr deras utveckling och modernisering, mهste vara en smula fِrsiktigare nنr de tolkar innebِrden i den vنsterlنndska erfarenheten.
Fِr att هtergه till den fullt tillbِrliga frهgan huruvida ”nya samhنllen kan utvecklas genom att bygga upp demokratiska institutioner” eller endast med totalitنra medel, tror jag hedern krنver att vi erkنnner att den snarare mهste riktas till amerikanska intellektuella نn till tredje vنrldens ideologer. De underutvecklade lنnderna har otroliga, kanske oِverstigliga svهrigheter och fه valmِjligheter; USA har ett brett register av valmِjligheter och de ekonomiska och teknologiska (ehuru uppenbarligen inte de intellektuella eller moraliska) resurserna att lِsa هtminstone en del av dessa problem. Det نr lنtt fِr en amerikansk intellektuell att servera moralkakor om frihetens och sjنlvstنndighetens fِrtrنfflighet, men om han verkligen kنnner oro infِr t. ex. det totalitنra statsskicket i Kina eller de bِrdor som pهlنggs de kinesiska bِnderna under en framtvingad industrialisering, sه stهr han infِr en oنndligt mycket viktigare och mera krنvande uppgift — uppgiften att inom Fِrenta staternas grنnser skapa det intellektuella och moraliska klimat och de sociala och ekonomiska villkor som skulle gِra det mِjligt fِr hans land att bidra till den tredje vنrldens utveckling och modernisering i proportion till sin materiella rikedom och tekniska kapacitet. Stora kapitalgهvor till Kuba och Kina skulle kanske inte lyckas mildra den diktatur och terror som tenderar att هtfِlja tidiga stadier av kapitaltillvنxt, men de har نndه lهngt stِrre utsikter نn fِrelنsningar om demokratiska vنrden att fه denna effekt. Det kan tنnkas att de sant demokratiska elementen i revolutionنra rِrelser — i vissa fall sovjeter och kollektiv — نven utan ”kapitalistisk inringning” i dess skiftande uppenbarelseformer skulle kunna undermineras av en ”elit” av byrهkrater och teknisk intelligentia. Men det نr nنstan helt sنkert att den kapitalistiska inringningen i sig sjنlv, som alla revolutionنra rِrelser nu tvingas kنmpa emot, kommer att fه det resultatet. De som syftar till att stنrka de demokratiska, spontana och folkliga elementen i vنrldens utvecklingssamhنllen inser klart vad detta innebنr. Fِrelنsningar om tvهpartisystemet,
15
eller till och med om de verkligt grundlنggande demokratiska vنrden som delvis har fِrverkligats i det vنsterlنndska samhنllet, نr groteskt irrelevanta med tanke pه de enorma anstrنngningar som krنvs fِr att hِja kulturnivهn i det vنsterlنndska samhنllet dنrhنn att det kan tillhandahهlla en ”social hنvstهng” sهvنl fِr den ekonomiska utvecklingen som fِr uppbyggandet av sant demo-kratiska institutioner i den tredje vنrlden — och fِr ِvrigt نven pه hemmaplan.
Mycket talar fِr slutsatsen att det verkligen finns nهgot av en samstنmmighet mellan de intellek-tuella som redan har vunnit makt och ِverflِd, eller som tror sig kunna vinna det genom att ”acceptera samhنllet” som det نr och frنmja de vنrden som ”hyllas” i detta samhنlle. Och denna samstنmmighet نr mest pهtaglig bland de vetenskapliga experter som nu ersنtter en svunnen tids fritt svنvande intellektuella. Vid vهra universitet konstruerar dessa vetenskapliga experter en ”vنrdefri teknologi” fِr lِsningen av de tekniska problem som uppstهr i det moderna samhنllet,20 i det de i den bemنrkelse vi tidigare noterat intar en ”ansvarsfull hهllning” till dessa problem. Denna samstنmmighet bland de vetenskapliga experterna نr vهr inhemska motsvarighet till den enighet pه det internationella planet som fِregivits av dem som fِrsvarar utِvandet av amerikansk makt i Asien, oavsett den mنnskliga kostnaden, med motiveringen att det نr nِdvنndigt fِr att hهlla tillbaka ”Kinas expansion” (en ”expansion” som i sanning نr hypotetisk just nu)21 – eller fِr att ِversنtta frهn utrikesdepartementets officiella sprهkbruk, med moti-
20 I hur hِg grad denna ”teknologi” نr vنrdefri نr knappast sنrskilt viktigt, i ljuset av de entydiga engagemangen bland dem som tillنmpar den. De problem forskningen sysslar med نr de som framlنggs av Pentagon eller de stora fِretagen, inte t. ex. av revolutionنrerna i nordِstra Brasilien eller av SNCC. Inte heller kنnner jag till nهgot forskningsprojekt som gهr ut pه att lِsa problemet hur klent bevنpnade gerillasoldater mera effektivt skulle kunna motstه en brutal och fِrِdande militنr teknologi — fِrvisso ett problem av det slag som skulle ha intresserat den numera hopplِst urmodige fritt svنvande intellektuelle.
21 Med tanke pه de oavlهtliga propagandasalvorna om den ”kinesiska expansionen” نr en kort kommentar kanske pه sin plats. Typisk fِr den amerikanska propagandan i detta stycke نr Adlai Stevensons deklaration, strax fِre hans dِd (jfr New York Times Magazine, 13 mars 1966): ”Hittills har den nya kommunistiska dynastin varit mycket aggressiv. Tibet uppslukades, Indien angreps, malajerna mهste kنmpa i tolv هrs tid mot en nationell frigِrelse som de kunde fه av engelsmنnnen med fredligare medel. I dag نr infiltrationen och aggressionen redan i gهng i norra Thailand.
Betrنffande Malaya fِrvنxlar Stevenson antagligen den kinesiska befolkningen i landet med Kinas regering. De som fِljer de faktiska hنndelserna torde instنmma med Harry Miller (i Communist Menace in Malaya, Praeger, 1954) i att ”Kommunistkina visar alltfort fِga intresse fِr Malayaaffنren frهnsett de sedvanliga vredesutbrotten i Pekingradion ...” Mهnga hهrda ord skulle kunna sنgas om kinesernas beteende i det land som det kinesisk-indiska avtalet av هr 1954 betecknar som ”Kinas tibetanska omrهde”, men detta نr lika litet nهgot bevis fِr expansiva tendenser som den indiska regeringens beteende mot Naga- och Mizostammarna. Vad betrنffar norra Thailand kan ”infiltrationen” mycket vنl vara i gهng, نven om det finns fِga skنl att tro att den skulle vara av kinesiskt ursprung — och den saknar fِrvisso inte samband med USAs utnyttjande av Thailand som bas fِr anfallen mot Vietnam. Referensen till Thailand نr inget annat نn rent och skنrt hyckleri.
”Angreppet pه Indien” vنxte fram ur en grنnstvist som bِrjade flera هr efter att kineserna hade fullbordat ett vنgbygge frهn Tibet till Sinkiang i ett omrهde sه fjنrran frهn indisk kontroll att indierna fick vetskap om fِretaget fِrst genom den kinesiska tidningspressen. Enligt amerikanska flygvapnets kartor ligger det omtvistade omrهdet pه kinesiskt territorium. Jfr Alistair Lamb, China Quarterly, juli—september 1965. Enligt denna framstهende auktoritet ”fِrefaller det otroligt att kineserna skulle ha utarbetat nهgon gigantisk plan ... fِr att ِverta den vنldiga indiska halvِn rubb och ِverbefolkad stubb”. Snarare anser han det troligt att kineserna var omedvetna om att Indien nهgonsin haft ansprهk pه det territorium genom vilket vنgen passerade. Efter den militنra segern drogs de kinesiska trupperna pه de flesta hهll tillbaka bakom McMahonlinjen, en grنns som engelsmنnnen hade fِrsِkt pهtvinga Kina هr 1914 men som aldrig har erkنnts av vare sig Nationalist- eller Kommunistkina, av Fِrenta staterna eller av nهgot annat land. Det نr mنrkligt att en person i ansvarig stنllning har kunnat beskriva allt detta som tecken pه kinesisk expansionslusta. I sjنlva verket نr det groteskt att diskutera den hypotetiska aggressiviteten hos ett land som نr omgivet av amerikanska raketer och ett vنxande nنt av militنrbaser understِdda av en enorm amerikansk expeditionskهr i Sydِstasien. Det نr tنnkbart att ett mنktigt Kina kan bli expansivt nهgon gهng i framtiden. Vi kan om vi sه vill spekulera ِver sهdana mِjligheter, men den centrala faktorn i dagens politik نr den amerikanska aggressiviteten.
16
veringen att det نr nِdvنndigt fِr att krossa de nationalistiska revolutionerna i Asien eller هtmins-tone hindra dem frهn att sprida sig. Analogin fِrtydligas om vi nنrmare granskar de sنtt pه vilka detta program formuleras. Med sin sedvanliga klarhet skisserade Churchill den allmنnna instنll-ningen i en anmنrkning till sin tillfنlliga kollega Josef Stalin i Teheran 1943:
Vنrldsstyrelsen mهste anfِrtros هt tillfredsstنllda nationer, som fِr egen del inte ِnskade sig nهgot utِver vad de redan hade. Om vنrldsstyrelsen lهg i hنnderna pه hungriga nationer skulle vi lِpa stنndiga risker. Men ingen av oss hade skنl att efterstrنva nهgot ytterligare ... Vهr makt stنllde oss ِver de andra. Vi var som rikemنnnen som dvaldes i frid i sina boningar.
Vill man fه Churchills bibliska vنltalighet ِversatt till samtida samhنllsvetenskaplig jargong, kan man studera det vittnesmهl som avgavs av ekonomen Charles Wolf vid Rand Corporation under de tidigare citerade kongressfِrhِren:
Jag betvivlar att Kinas fruktan fِr inringning kommer att dنmpas, mildras eller lنttas inom ِverskهdlig tid. Men det نr min fِrhoppning att det vi utrنttar i Sydِstasien skall bidra till att utveckla en mera realistisk instنllning bland de kinesiska politikerna, gِra dem villiga att leva med denna fruktan hellre نn att prisge sig هt den genom stِd هt frihetsrِrelser, lهt vara att dessa inte enbart beror av sهdant stِd ... den praktiska frهgan fِr amerikansk utrikespolitik نr inte huruvida denna fruktan kan elimineras eller vنsentligt lindras, utan huruvida Kina kan stنllas infِr sهdana incitament, sanktioner, belِningar och bevekelsegrunder att det blir villigt att leva med denna fruktan.
Resonemanget klargِrs ytterligare av Thomas Schelling:
En vنxande erfarenhet, som kineserna kan dra nytta av, talar fِr att Fِrenta staterna, trots att de kanske نr intresserade av att inringa dem och av att fِrsvara nنrliggande omrهden mot dem, icke desto mindre نr beredda att upptrنda fredligt om kineserna sjنlva نr det.
Kort sagt, vi نr beredda att leva i frid i vهra — i sanning ganska rundhنnt tilltagna — boningar. Och naturligt nog tar vi anstِt av det ovنrdiga larmet frهn tjنnstefolkets avdelning. Om en revo-lutionنr rِrelse med bondebefolkningens stِd sِker gِra sig oberoende av frنmmande makter och den inhemska ordning dessa befrنmjar, eller om kineserna irrationellt nog vنgrar att reagera tillbِrligt pه det fِrstنrkningsschema vi har planlagt fِr deras rنkning — om de opponerar sig mot att bli inringade av de vنlvilliga och fredsنlskande ”rikemنn” som ser det som sin sjنlvklara rنttighet att kontrollera territorierna lنngs deras grنnser — ja, dه mهste vi sjنlvfallet mِta denna krigslystnad med skنlig kraft.
Det نr denna mentalitet som fِrklarar varfِr USA:s regering och dess akademiska apologeter sه ofِrbehهllsamt fِrsvarar Amerikas vنgran att medge en politisk uppgِrelse i Vietnam pه det lokala planet, en uppgِrelse grundad pه de politiska krafternas faktiska fِrdelning. ؤven regeringsexperter tillstهr ِppet att FNL نr det enda ”verkligt brett fِrankrade politiska partiet i Sydvietnam”,22 att FNL hade ”gjort medvetna, omfattande anstrنngningar fِr att utvidga det
22 Douglas Pike, a. a., s. 110. Denna bok, skriven av en utrikestjنnsteman vid Center for International Studies, Massachusetts Institute of Technology, kontrasterar vهr egen sida, som sympatiserar med ”de vanliga revolutionنra oroligheterna ... vنrlden ِver, dنrfِr att de هterspeglar en otillrنcklig levnadsstandard eller tyranniska och korrumperade makthavare” med dem som stِder ”revolutionنr gerillakrigfِring”, som ”skenbart frنmjar men i verkligheten motarbetar folkens strنvanden”. Den revolutionنra gerillakrigfِringen نr ”en importprodukt, revolution utifrهn” (andra exempel, fِrutom Vietcong, نr ”Stalins export av vنpnad revolution”, Haganah i Palestina och den irlنndska republikanska armen — se ss. 32-33) . Vietcong kan omِjligt vara en inhemsk rِrelse, eftersom de hade ”ett socialt uppbyggnadsprogram av sهdan omfattning och sه ambitiِst, att det med nِdvنndighet mهste ha skapats i Hanoi” (s. 76 — men pه ss. 77-79 lنser vi att ”den organisatoriska verksamheten hade pهgهtt intensivt och systematiskt i flera هrs tid” innan Lao Dangpartiet i Hanoi hade fattat sitt beslut ”att bِrja bygga upp en organisation”). Pه s. 80 finner vi att ”en sهdan satsning mهste vara ett Nordens barn”, trots att vi pه annat hهll lنser om den viktiga roll som spelades av Cao Dai (s. 74), ”den fِrsta stِrre samhنllsgrupp som aktivt bِrjade opponera
17
politiska engagemanget, نven om det utnyttjades bedrنgligt, pه det lokala planet sه att det skulle inbegripa folket i en sluten, sjنlvfِrsِrjande revolution” (s. 374), och att dessa anstrنngningar hade rِnt sهdan framgهng att inga politiska grupper, ”mِjligtvis med undantag fِr buddhisterna, ansهg sig sjنlva tillrنckligt mنktiga och stora fِr att vهga ingه i en koalition, av fruktan fِr att valen i sه fall skulle svنlja spiggen” (s. 362). De medger till och med att FNL innan ِvervنl-digande amerikanska stridskrafter sattes in hade insisterat pه att striden ”skulle utkنmpas pه det politiska planet, och att anvنndandet av koncentrerad militنr makt i sig sjنlvt var illegitimt ... Slagfنltet skulle vara de vietnamesiska bِndernas medvetanden och lojaliteter, vapnen skulle vara idéer” (s. 91-92; jfr ocksه ss. 93, 99-108, 155 f.) och likaledes att hjنlpen frهn Hanoi fram till mitten av 1964 ”i stort sett var begrنnsad till tvه omrهden — dogmatik och ledarpersonal” (s. 321) . Uppbringade FNL-dokument kontrasterar fiendens ”militنra ِverlنgsenhet” med deras egen ”politiska ِverlنgsenhet” (s. 106) och bekrنftar sهlunda till fullo amerikanska militنra talesmنns definition av vهrt dilemma: hur skall vi ”med avsevنrda stridskrafter men ringa politisk makt (kunna) stه emot en fiende med enorm politisk styrka men endast blygsam militنr makt”?23
Likasه var det mest frapperande resultatet av Honolulu-konferensen i februari och Manila-konferensen i oktober 1966 det ِppenhjنrtiga erkنnnandet frهn hِgt uppsatta tjنnstemنn i Saigonregeringen att ”de inte kunde ِverleva en fredlig lِsning som lنmnade Vietcongs politiska struktur orِrd, نven om Vietcongs gerillafِrband upplِstes”, att ”de inte نr i stهnd att tنvla politiskt med de vietnamesiska kommunisterna” (Charles Mohr, New York Times, 11 februari 1966, mina kursiveringar). Sهlunda, fortsنtter Mohr, krنver vietnameserna ett ”pacifi-ceringsprogram” som till sin kنrna skall ha ”krossandet av Vietcongs hemliga politiska struktur och upprنttandet av ett jنrnhهrt system fِr politisk regeringskontroll ِver befolkningen”. Och frهn Manila citerar samme korrespondent den 23 oktober en hِg sydvietnamesisk tjنnsteman:
Uppriktigt sagt نr vi nu inte tillrنckligt starka fِr att kunna tنvla med kommunisterna pه rent politisk basis. De نr organiserade och disciplinerade. De icke-kommunistiska nationalisterna نr det inte — vi har inga stora, vنlorganiserade partier, och vi har نnnu sه lنnge ingen enighet. Vi kan inte lهta Vietcong fه fortsنtta att existera.
Tjنnstemنnnen i Washington نr fullt pه det klara med situationen. Utrikesminister Rusk har sهlunda pهpekat att ”om Vietcong kommer till konferensbordet som fullvنrdiga fِrhandlings-deltagare, kommer de i viss mening att ha uppnهtt just de syften som Sydvietnam och USA har utfنst sig att motarbeta” (28 januari 1966). I Times, 18 februari 1966, rapporterade Max Frankel frهn Washington:
Tanken pه en kompromiss har inte vunnit nهgot gehِr hنr, dنrfِr att regeringen fِr lنnge sedan dragit slutsatsen att de icke-kommunistiska krafterna i Sydvietnam skulle bli kortlivade i en koalition med kommunisterna. Det نr av det skنlet — och inte pه grund av nهgon ِverdrivet strنng kنnsla fِr
mot Diemregeringen” (s. 222), och av Hoa Haosekten, ”en annan tidig och betydelsefull grupp inom FNL” (s. 69). Han uppfattar det som ett bevis pه kommunistiskt dubbelspel att partiet i sِder hنvdade att det var ”marxistiskt-leninistiskt”, dymedelst ”antydande en filosofisk men inte politisk lojalitet”, medan det i norr beskrev sig sjنlvt som en ”marxistisk-leninistisk organisation” och sهlunda ”angav att det hِrde hemma i den vنrldsomspنnnande kommunistrِrelsens huvudflِde” (s. 150). Etc. etc. Avslِjande نr likasه fِraktet ”fِr Askungen och alla de andra dهrarna [som] alltjنmt kunde inbilla sig att det fanns trolldomskraft i en vuxen vنrld bara man mumlade den hemliga besvنrjelsen: solidaritet, samverkan, endrنkt”, fِr det ”lنttrogna, vilsefِrda folket” som ”fِrvandlade landsbygden till ett dهrhus, stِrtade den ena Saigonregeringen efter den andra och fِrvirrade amerikanerna”, fِr ”den mنktiga styrkan hos ett folk” som i sin aningslِsa oskuld inbillade sig att ”de saktmodiga till slut skulle besitta jorden”, att ”rikedom skulle komma dem till del, och allt i rنttvisans och anstنndighetens namn”. Man kan tنnka sig med vilken grنmelse en sofistikerad vنsterlنndsk statsvetare mهste betrakta detta ”sorgliga och ohyggliga skهdespel”.
23 Lacouture, a. a., s. 188. Samme militنre talesman pهpekar fortsنttningsvis i ِdesmنttad ton att detta نr det problem som mِter oss ِverallt i Asien, Afrika och Latinamerika, och att vi mهste finna den ”rنtta lِsningen” pه det.
18
protokollet — som Washington stهndaktigt har vنgrat att fِrhandla med Vietcong eller erkنnna dem som en oberoende politisk kraft.
Kort sagt kommer vi — storsint nog — att tillهta Vietcongs representanter att delta i fِrhand-lingar endast under fِrutsنttning att de gهr med pه att betrakta sig sjنlva som agenter fِr en frنmmande makt och sهlunda har fِrverkat rنtten att ingه i en koalitionsregering, en rنtt som de har krنvt de senaste fem—sex هren. Vi نr vنl medvetna om att vهra delegater inte skulle klara sig en enda dag i en representativ koalition utan stِd av amerikanska vapen. Fِljaktligen mهste vi ِka de amerikanska stridskrafterna och motsنtta oss meningsfulla fِrhandlingar نnda till den dag dه en regering efter vهrt sinne blir i stهnd att utِva bهde militنr och politisk kontroll ِver den egna befolkningen — en dag som kanske aldrig randas eftersom vi, som William Bundy har pهpekat, aldrig kan lita helt pه sنkerheten i ett Sydِstasien ”frهn vilket alla vنsterlنndska makt-medel dragits tillbaka”. Om vi sهlunda gav oss in pه att ”fِrhandla i riktning mot lِsningar som hِr hemma under etiketten neutralisering”, skulle det vara sak samma som en kapitulation fِr kommunisterna.24 Enligt detta resonemang mهste Sydvietnam alltsه fِr all framtid fِrbli en amerikansk militنrbas.
Allt detta نr naturligtvis fullt rimligt sه lنnge vi accepterar det grundlنggande politiska axiomet att USA, med sin traditionella omsorg om de svagas och fِrtrampades rنtt och med sin unika kنnnedom om det lنmpligaste sنttet att utveckla efterblivna lنnder, mهste ha mod och stهnd-aktighet nog att genomdriva sin vilja med vهld نnda till den tidpunkt dه نven andra nationer visar sig beredda att acceptera dessa sanningar — eller helt enkelt att ge upp hoppet.
Om det vilar pه den intellektuelles ansvar att hهlla pه sanningen نr det ocksه hans plikt att se hنndelser i deras historiska perspektiv. Sهlunda mهste man applهdera Fِrenta staternas utrikes-minister nنr han framhهller betydelsen av historiska analogier, exempelvis Münchenanalogin. Som München visade kommer en mنktig och aggressiv nation med fanatisk tro pه sin uppenbara bestنmmelse att betrakta varje seger, varje utvidgning av sin makt och myndighet, som ett fِrspel till nنsta هtgنrd. Saken uttrycktes fِrtrنffligt av Adlai Stevenson, nنr han talade om ”expansiva makters urgamla metod att prِva dِrr efter dِrr i tron att de skall ِppnas, till dess vid den sista dِrren motstهnd نr oundvikligt och ett storkrig bryter ut”. Hنri ligger faran med eftergifter, sهsom kineserna outtrِttligt pهpekar fِr Sovjetunionen — som enligt deras mening spelar Chamberlains roll fِr vهr Hitler i Vietnam. Den liberala imperialismens aggressivitet نr natur-ligtvis inte sak samma som det nazistiska Tysklands, نven om distinktionen kan tyckas akade-misk fِr en vietnamesisk bonde som gasas eller brنnns till dِds. Vi vill inte ockupera Asien. Vهr ِnskan نr endast, fِr att هtervنnda till mr Wolf, ”att hjنlpa de asiatiska folken att nنrma sig en ekonomisk modernisering sهsom relativt ِppna och stabila samhنllen, till vilka vi, som nation och som individuella medborgare har fritt och bekvنmt tilltrنde”.
Formuleringen نr vنl vald. Den senaste tidens historia visar att det kvittar oss tنmligen lika vilken typ av regering ett land har sه lنnge det, med vهr sنregna tolkning av detta uttryck, fِrblir ett ”ِppet samhنlle” — dvs. ett samhنlle som stهr ِppet fِr amerikansk ekonomisk infiltration eller politisk kontroll. Om det fِr att nه det mهlet نr nِdvنndigt att nنrma sig grنnsen fِr folkmord i Vietnam, sه نr detta det pris vi mهste betala i vهrt fِrsvar av friheten och mنnniskans rنttigheter.
Nنr vi fullfِljer tanken att hjنlpa andra lنnder att utvecklas till ِppna samhنllen, utan nهgra territoriella biavsikter, bryter vi ingen ny mark. I de kongressfِrhِr jag tidigare citerat pهpekar Hans Morgenthau med en trنffande formulering att vهr traditionella politik gentemot Kina gynnar ”vad man skulle kunna kalla fri konkurrens med avseende pه Kinas exploatering” (a.a., s. 128). I
24 William Bundy i A. Buchan, utg., China and the Peace of Asia, Praeger, 1965.
19
realiteten har mycket fه imperialistiska makter haft uttryckliga territoriella ambitioner. إr 1784 tillkنnnagav sهlunda det engelska parlamentet: ”Alla planer pه erِvring och maktutvidgning i Indien stهr i strid med detta lands ِnskan, heder och politiska syften.” Kort dنrpه var erِvringen av Indien i full gهng. Hundra هr senare fِrkunnade England sina avsikter i Egypten med slagordet ”intervention, omdaning, tillbakadragande”. Vilka delar av det lِftet som uppfylldes inom det nنrmast fِljande halvseklet torde stه i ِppen dag. Ar 1936, strax fِre fientligheternas utbrott i Nordkina, framlade japanerna sina nationalpolitiska grundprinciper. Dessa innefattade bl. a. anvنndandet av moderata och fredliga medel fِr att ِka landets styrka, befordra social och ekonomisk utveckling, utrota den hotande kommunismen, motverka stormakternas aggressiva politik och sنkra Japans stنllning som stabiliserande makt i ضstasien. Inte heller 1937 sade sig den japanska regeringen ha nهgra ”territoriella ansprهk pه Kina”. Kort sagt, vi fِljer en vنl upptrampad stig.
Det skadar i fِrbigهende sagt inte, att minnas att USA sه sent som 1939 uppenbarligen var fullt berett att ingه ett handelsavtal med Japan och nه fram till ett modus vivendi, fِrutsatt att Japan ville ”fِrنndra sin instنllning ... till vهra rنttigheter och intressen i Kina”, som utrikesminister Hull uttryckte saken. Bombningen av Chungking och Nanking-vهldtنkten var visserligen obehag-liga hنndelser, men det verkligt vنsentliga var نndه vهra rنttigheter och intressen i Kina, sهsom den tidens ansvarsfulla, ohysteriska ledare klart insهg. Det var det faktum att Japan stنngde den ِppna dِrren som oundvikligt ledde till Stilla havskriget, alldeles som det faktum att ”Kommunist”-Kina nu sjنlv stنnger den ِppna dِrren mycket vنl kan komma att leda till nنsta Stilla havskrig, tvivelsutan det sista.
Uppriktiga uttalanden av ambitiِsa tekniska experter ger ofta nog en ِverraskande insyn i de intellektuella attityder som ligger bakom nya illdهd. Begrunda exempelvis fِljande kommentar frهn 1959 av ekonomen Richard Lindholm, som uttrycker sin besvikelse ِver den uteblivna eko-nomiska utvecklingen i det ”fria Vietnam”:
... utnyttjandet av den amerikanska hjنlpen bestنms av hur vietnameserna anvنnder sina inkomster och besparingar. Det faktum att en stor del av den vietnamesiska import som finansieras med amerikansk hjنlp utgِrs antingen av konsumentvaror eller av rهvaror som tنmligen direkt anvنnds fِr att mِta konsumenternas efterfrهgan, نr ett tecken pه att det vietnamesiska folket eftertraktar sهdana varor — de har ju visat detta genom sin beredvillighet att kِpa dem fِr sina piastrar.25
Kort sagt, det vietnamesiska folket har genom sitt upptrنdande pه en fri marknad visat att det snarare هstundar Buicks och luftkonditioneringsanlنggningar نn vنgbyggnadsmaskiner och ut-rustning till sockerraffinaderier. Och hur mycket vi نn mه beklaga deras fria val, mهste vi tillهta folket att fه sin vilja fram. Sه har vi fِrstهs ocksه de dنr tvهbenta lastdjuren man stِter pه ute pه landsbygden, men som varje utexaminerad studerande i statsvetenskap kan fِrklara tillhِr de inte den ansvariga nydanande eliten och liknar dنrfِr endast i ytlig biologisk mening den mنnskliga rasen.
Det نr i inte ringa mهn attityder av det slaget som ligger bakom slaktandet i Vietnam, och vi gِr sنkrast i att mِta dem نrligt och uppriktigt om vi vill undvika att vهr regering leder oss fram till en ”slutgiltig lِsning” i Vietnam och i de mهnga andra Vietnam som ofrهnkomligt vنntar i framtiden.
Lهt mig avslutningsvis هtervنnda till Dwight MacDonald och de intellektuellas ansvar. Mac-Donald citerar en intervju med en kassِr vid ett nazistiskt dِdslنger, som brast i grهt nنr han fick veta att ryssarna tنnkte hنnga honom. ”Varfِr det? Vad har jag gjort?” frهgade han. MacDonald
25 Lindholm, a. a.
20
drar slutsatsen: ”Endast de som sjنlva نr beredda att gِra motstهnd mot de makthavande nنr dessas pهbud alltfِr uppenbart strider mot deras egen moralkod, endast de har rنtt att fِrdِma dِdslنgerkassِren.” ”Vad har jag gjort?” نr en frهga som vi har alla skنl att stنlla oss sjنlva nنr vi varje dag lنser om nya skنndligheter i Vietnam — nنr vi skapar eller هterger eller tolererar de villfarelser som kommer att utnyttjas fِr att rنttfنrdiga nنsta illdهd till frihetens fِrsvar.
Tvه brev
Fِljande brevvنxling نgde rum sedan Noam Chomskys essن hade publicerats i The New York Review den 23 februari:
Bنste professor Chomsky!
Jag skriver fِr att uttrycka min beundran ِver er klara och tankevنckande essن i The New York Review. Ert inlنgg kommer att betyda mycket fِr alla som delar er oro och fِr mهnga som nu bِrjar inse hur vنsentlig den oron نr om vi vill ِverleva som ett humant samhنlle.
Men jag skriver ocksه fِr att frهga hur ni har tنnkt er fortsنttningen. De lِgner som omger oss mهste avslِjas. Men sedan? Ni pهpekar med rنtta att vi alla نr ansvariga. Ni antyder med rنtta att vi i framtiden kan tنnkas fه en lika miserabel stنllning som nazisttidens stillatigande intellek-tuella. Men vilken handling anbefaller ni eller ens antyder ni? Kommer Noam Chomsky att tillkنnnage att han نmnar sluta undervisa vid Massachusetts Institute of Technology och alla andra lنrosنten i detta land, sه lنnge tortyr och napalmbombning fortgهr? Kommer Noam Chomsky att fِr en tid emigrera exempelvis till Churchill College i Cambridge, dنr jag vهgar pهstه att vi skulle ta emot honom med stolthet och glنdje? Kommer han att hjنlpa sina studenter att fly till Canada eller Mexico (liksom Jeanson hjنlpte sina att lنmna Frankrike under Algeriet-krisen) ? Kommer han rent av att begنra avsked frهn sin tjنnst vid ett universitet som i mycket stor omfattning نr engagerat i det slag av ”strategisk forskning” han hyser ett sه vنl befogat fِrakt fِr? Den intellektuelle نr ansvarig. Vad skall han dه gِra?
Jag frهgar inte fِr att ta hem en poنng i debatten, utan av djup personlig villrهdighet. Kanske befinner vi oss i en mycket komplicerad fنlla. Den nuvarande regeringen och kongressen tycks ju faktiskt representera de هsikter som i vederbِrlig ordning har uttryckts av en majoritet av vهra landsmنn. Vi har full rنtt och mِjlighet att uttrycka vهr mening. Inte en enda kongressledamot har blivit vald pه ett rent antimilitaristiskt program. Vi inser med نngslan och oro att vi vet bنttre, att den moraliska och kunskapsmنssiga eliten mهste gِra sig hِrd. Men hur och i vilken politiskt aktiv form? Och om vi inte alls eller endast i mycket ringa utstrنckning kan agera politiskt, vad kan vi dه gِra personligen, nu, privat och som yrkesmنn? Pه vilket sنtt kan vi bidra till att bryta den motbjudande, inhumana samexistensen mellan en lysande intellektuell och konstnنrlig kultur och en Vietnampolitik som mهnga av oss finner sjنlvfِrgِrande och frهnstِtande?
Slutar inte er essن nنstan vid den punkt dنr den borde bِrja?
Schweitzer Program in the Humanities George Steiner New York University
Bنste mr Steiner!
Mycken tack fِr ert brev. Jag inte bara uppskattar vad ni sنger, utan instنmmer ocksه utan vنsentliga fِrbehهll i den kritik ni ger uttryck هt. ؤven jag anser det som en brist att den av-gِrande frهgan har lنmnats obesvarad i min artikel. Jag har tنnkt en hel del ِver detta, men utan att nه fram till nهgra tillfredsstنllande slutsatser. Jag har prِvat en rad olika هtgنrder — att plهga kongressledamِter, bedriva ”korridorpolitik” i Washington, hهlla fِrelنsningar, arbeta med studentgrupper fِr att fِrbereda offentliga protester, demonstrationer, ”teach-ins” osv. —
21
metoder som alla har anvنnts نven av andra. Det enda hنnseende i vilket jag personligen har gهtt ett steg lنngre نr genom att vنgra betala halva min inkomstskatt de tvه senaste هren. Enligt min uppfattning bِr man vنgra att ta del i varje aktivitet som sنtter verktyg i hنnderna pه den amerikanska aggressionen — sهdana medel som skattevنgran, vنrnpliktsvنgran, undvikande av arbete som kan utnyttjas av militarismens och fِrtryckets krafter fِrefaller mig sهlunda alla vنsentliga. Jag kan inte ge nهgon allmنngiltig formel. Detaljbesluten mهste ِverlنmnas هt individens omdِme och samvete. Det bنr mig emot att fِreslه vنrnpliktsvنgran offentligt, eftersom det نr en skنligen billig utvنg fِr en man i min هlder. Men jag tror att skattevنgran نr en betydelsefull gest, bهde dنrfِr att den symboliserar en vنgran att frivilligt bidra till krigs-maskineriets underhهll och dنrfِr att den pekar pه en vilja att tillgripa illegala هtgنrder fِr att opponera mot en samvetslِs regering. Jag har نgnat ganska sه mycket eftertanke نven هt de specifika fِrslag som ni sjنlv framlنgger, att lنmna landet eller att ta avsked frهn MIT, som mer نn nهgot annat universitet har lierat sig med ”fِrsvars”-departementets verksamhet. En av mina kolleger, Patrick Wall, lنmnar MIT och landet till stor del just av de skنl ni anger, och jag anser att han i sin egenskap av engelsman نr i sin fulla rنtt att gِra det.
Detta نr kanske en rationalisering, men min personliga slutsats نr att det, fِr nنrvarande, inte نr otillbِrligt fِr en antimilitaristisk amerikansk intellektuell att stanna kvar och sه frisprهkigt han kan resa motstهnd mot regeringen, inom landets grنnser och inom de universitet som till stor del har gjort sig meddelaktiga i krigets och fِrtryckets politik. Sهlunda نgnar jag en stor del av min tid هt en kurs som bl. a. sysslar direkt med material liknande det i min essن, och speciellt med naturvetarnas och intelligentians ansvar i dagens lنge. Det fِrefaller mig alldeles sنrskilt vنsentligt att ta upp sهdana frهgor bland studenterna vid MIT, med tanke pه deras potentiella roll och inflytande i beslutsfattandet. Jag har inga speciella illusioner om de framgهngar som kan nهs utefter dessa linjer, men sهvitt jag kan se نr uppfostrande verksamhet av detta slag och personlig vنgran att pه nهgot sنtt stِdja regeringens krigiska aktiviteter de mest meningsfulla هtgنrder man kan vidta. Det obetydliga inflytande en man som jag kan tنnkas utِva skulle, tror jag, gه fِrlorat om jag lنmnade landet. Vad MIT betrنffar anser jag dess inblandning i krigsanstrنngningarna tragisk och ofِrsvarlig. Enligt min mening bِr man med alla tنnkbara medel gِra motstهnd mot detta fِrstِrelseverk vid universitetet. De mهnga studenter och fakultetsmedlemmar som نgnar sig هt den uppgiften fullgِr en vنsentlig plikt, oavsett hur stort hoppet om framgهng mه vara.
Jag نr vنl medveten om att grنnserna fِr vهra mِjligheter till protest inte نr uppnهdda. Fِr trettio هr sedan fanns det ju dock mهnga mنnniskor som inte tvekade att ansluta sig till internationella brigader fِr att kنmpa mot sitt eget lands arme. I dagens lنge finns det mهnga alternativa handlingsmِjligheter att ِvervنga — exempelvis att bege sig till Nordvietnam som gisslan mot fortsatt bombning. Tanken fِrefaller mig inte alls dum. Kanske نr det brist pه mod och ِvertygelse som hindrar mig och andra frهn handlingar av det slaget. Jag hoppas det stهr klart att jag ingalunda intar nهgot slags egenrنttfنrdig hهllning till allt detta. Det var pه fullaste allvar jag talade om den sida i historien dنr vi finner vهr rنtta plats, vi som tysta och apatiska bevittnade katastrofens utveckling och som nu fortsنtter att vنnda bort blicken och begrنnsa vهr protest.
Noam Chomsky Cambridge, Massachusetts

Rate the article
Bad	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	Very good
Result : 40%							Participated in the vote : 3