”Vilken sorts revolution?”

Ahlem Belhadj
2011 / 10 / 28

1
[De första fria valen i Tunisien har just genomförts. Nedanstående artikel är ett föredrag som hölls
vid franska NPA:s [Nouveau Parti Anticapitaliste] sommaruniversitet i augusti 2011. Behandlar
situationen i Tunisien då, vilka hinder som finns för den revolutionära processen, etc. Finns på
engelska på http://www.internationalviewpoint.org.]
I Tunisien har ”Rådet för revolutionens skydd” ersatts av ”Högsta instansen för revolutionens skydd
och en demokratisk övergång”, som har inrättats för att försvaga den revolutionära dynamiken. Den
ersätter inte bara Rådet utan också 14 januarifronten.* Valen till konstituerande församlingen skulle
enligt planerna ha hållits 24 juli, men ingenting gjordes för att de skulle kunna hållas i tid, så de har
flyttats fram till 23 oktober.
Det finns brännande folkliga och demokratiska krav, i synnerhet på juridisk, ekonomisk och medial
nivå. Kravet på rättegång mot den gamla regimen kvarstår. För detta krävs omfattande reformer av
domstolsväsendet. Än så länge har dessa varit helt otillräckliga. Under rättegångarna har ministrar
frikänts, Ben Ali har dömts för narkotikahandel och general Seriati för förfalskning av pass. Sådan
är verkligheten, det har inte genomförts några rättegångar värda namnet. Media domineras fortfarande
av svarta pengar, flera TV-kanaler är direkt knutna till den tidigare regimen.
Ekonomi är också rätten till ett arbete, ett värdigt liv, och det finns ingenting. De enda små framgångarna
är rörelserna bland anställda inom vissa sektorer. Exempelvis framgångarna att förhindra
allvarligare utsugning bland underleverantörer, eller förbättringar för statstjänstemän. Men i fråga
om politiska alternativ finns det ingenting. Livet blir allt dyrare, åtgärderna för unga arbetslösa är
otillräckliga. Framförallt stärks banden till den internationella imperialismen. Betalningarna av den
tunisiska skulden har till exempel gått direkt ner i fickorna på korruptionen. Och i synnerhet
överenskommelserna med EU är helt ogynnsamma för Tunisien och utmanar inte de gamla
förhållandena, tvärtom.
Kvinnorna har deltagit en hel del under den revolutionära processen. Idag finns två sidor. Den ena
är förbättringar av deras rättigheter. Jämlikhet har genomdrivits i Högsta instansen. Men i enskilda
frågor är situationen fortfarande besvärlig, i synnerhet när det gäller att avskaffa diskriminerande
lagstiftning. Man har frågat partierna om den personliga sociala ställning som ärvts från 1956. Efter
påtryckningar från feminister, kvinnor och en del partier har regeringen tagit itu med frågan om att
avskaffa all sorts våld.
Vad är den tunisiska revolutionen för sorts revolution? En demokratisk revolution? En socialistisk?
Detta är en klassisk diskussion inom den tunisiska vänstern. Vad gäller självorganiseringen, så finns
de regionala och lokala råden för revolutionens skydd kvar, men deras samordning har inte förbättrats
och motsvarar inte förväntningarna om att motverka kontrarevolutionens framsteg. Det har
uppstått några få självorganiseringskommittéer, huvudsakligen efter revolutionen, inom vissa
företag som tillhörde familjer som har övergivit dem. Det har tagits en del initiativ, ockupationer
framförallt av lantbruk, inom ramen för jordbruksreformen.
Efter revolutionen har UGTT (tunisiska fackföreningsorganisationen) blivit väldigt förutseende, till
skillnad från i början när den ville dölja och kontrollera samhällskampen och avvakta för att säkerställa
en demokratisk övergång via den konstituerande församlingen.
14 januarifronten samlade revolutionära och radikala krafter. Men dess grundningsdokument var
ganska oklart, i synnerhet om vilken sorts regering man ville ha. De revolutionära krafterna var
svaga, men de skulle ha kunnat förena sig med samhällskrafter för att gå framåt mot en folklig och
* Se 14 januarifrontens uttalande från 21/1 2011 på marxistarkiv.se – öa.
2
arbetarregering. Men detta har inte existerat som paroll inom fronten, eftersom vissa menade att
man måste förverkliga det demokratiska stadiet före den sociala och revolutionära fasen. Fronten
omfattade också nationalister som inte hade någon verklig plats där. Den bröt snabbt samman, först
på grund av Högsta instansen, men också på grund av allianserna inför förberedelserna av den
konstituerande församlingen.
Trots de oberoende organ som organiserar de framtida valen är det Essebsis regering som kontrollerar
allting. Media, de politiska pengarna och den bristande enheten inom vänstern kommer i grund
och botten att gynna islamisterna och liberalerna. RCD* har sparkats ut genom den politiska dörren,
men har kommit tillbaka genom fönstret. Trots Högsta instansen går det inte att kontrollera
pengarna: ett parti som ingen känner till kan finnas överallt på TV, på gatan, på flygplatsen, därför
att det har pengar även om det inte har någon social bas eller planer för samhället.
Arbetarnas vänsterförbund (Ligue de la gauche ouvrière – vänsterorganisation i Tunisien som bildades
under revolutionens förlopp -öa) var närvarande överallt under den revolutionära processen:
vi var viktigaste samordnare under mobiliseringarna i Casbah, vi fanns inom fackföreningarna och
bland ungdomen. Vi har för tillfället fler ledare än basmedlemmar eftersom vi håller på att bygga
upp det sistnämnda. Vi har diskuterat om vi ska delta i konstituerande församlingen eller ej. Vi
beslutade oss för att delta, samtidigt som vi fördömer det som håller på att ske och motarbetar
illusionerna om att konstituerande församlingen är någon lösning för de förtryckta.
(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)




Add comment
Rate the article

Bad 12345678910 Very good
                                                                                    
Result : 100% Participated in the vote : 1