Bombhِgern har fهtt sنllskap

2011-08-27


Det har tagit tjugo هr fِr Sverige att ِverge neutralitetspolitiken och sluta upp bakom Nato. Det bِrjade pه allvar under 1990-talets fِrsta هr. Henrik Skrak jنmfِr svensk opinion vid Kuwaitkriget 1991 och Libyenkriget 2011. Nu har vi ocksه en bombvنnster.


Man fِrstod varthنn det barkade nهgon vecka innan anfallet. Fِrre diplomaten Jan Eliasson och folkrنttsexperten Ove Bring intervjuades tillsammans i P1. Jan Eliasson var upprِrd pه grund av den tvekan som نndه fanns infِr insatsen. Med darr pه stنmman erinrade han sig Srebrenica dه han, som han utryckte det, fick skنmmas ِver att vara europé. Den akademiskt sansade Bring gav Eliasson sitt stِd; att anfalla Libyen skulle komma att utveckla folkrنtten i ِnskvنrd riktning. Ja, vem, hنr hemma i Sverige, skulle kunna stه emot detta? Inte mهnga visade det sig. Frهn Carl Bildt till Lars Ohly och نnda ut i den rumsrena frihetliga vنnstern i form av Andreas Malm enade man sig nu; Libyen borde anfallas. Och sه fort det luddiga FN-beslutet fattats skulle Sverige hjنlpa till genom insats av stridsflyg. Medierna slنngde all objektivitet ِver bord, och i en enkنt i Aftonbladet motsatte sig inte en enda i den vنnster man tillfrهgat krigsinsatsen. Dنrmed var "bombvنnstern" fِdd, en motsvarighet till den "bombhِger" Helle Klein myntade infِr attacken pه Irak 2003. Annars نgnade sig medierna هt att jaga Gaddafis pهstهdda vنnner. Hugo Chavez blev favoritoffret. Dنremot var det ingen som nنmnde Nelson Mandela.

Att den svenska neutraliteten och alliansfriheten hهller pه att avvecklas نr ingenting nytt. Det نr en process som strنcker sig bakهt i tiden till murens fall. Dنrfِr kan det vara intressant att se pه vهr tids hemmafront jنmfِrt med hur det sهg ut fِr drygt tjugo هr sedan under upptakten till Kuwaitkriget 1991. Jنmfِrelsen haltar visserligen. Irak hade ju, om نn inte oprovocerat, invaderat ett grannland, ett klart folkrنttsbrott som Libyen inte gjort sig skyldigt till. Men insatsen mot Irak var precis som den nuvarande mot Libyen sanktionerad av FN, och svenska medier uppmنrksammade - precis som 2011 - det man uppfattade som hot och vهld mot civila. En annan stor skillnad نr tidsaspekten. Frهn det att Irak ockuperade Kuwait i augusti 1990 drِjde det ِver ett halvهr - en bit in pه 1991 - innan Irak attackerades. I Libyens fall skedde attacken ganska omgهende, endast en dryg mهnad efter det att upproret i Libyen startade.

Pه hِsten 1990, under upptakten till Kuwaitkriget, var de intellektuella i offentligheten fortfarande programmerade enligt den gamla neutralitetspolitiken. Lهt oss fِrst se konsekvenserna av detta. Och lهt oss i brist pه tid och utrymme begrنnsa oss till den sydsvenska offentligheten.

Under nنstan hela perioden نr liberala Sydsvenskan drivande fِr kriget medan socialdemokratiska Arbetet till en bِrjan نr mera avvaktande. Redan kort efter ockupationen konstaterar Sydsvenskans ledare att "vنstvنrlden inte stهtt infِr sهdana avgِranden sedan Adolf Hitlers och Nazitysklands territoriella ansprهk i Europa pه 1930-talet". Och detta نr bara bِrjan pه en strid strِm av analogier mellan Irak under Saddam Hussein och Tyskland under Adolf Hitler. Efter en rapport frهn Amnesty International, som bland annat konstaterade att fِr tidigt fِdda spنdbarn i Kuwait lنmnats att dِ sedan de irakiska ockupanterna tagit deras kuvِser, sنgs Kuwait ha fِrvandlats till ett enda stort koncentrationslنger dنr civila - mنn, kvinnor och barn - spنrras in, torteras och avrنttas i parti och minut. I april 1991 dementerade visserligen Amnesty sin rapport. Dه var det sه dags. Men - och detta نr min poنng - trots Iraks flagranta brott mot folkrنtten och trots Amnestys rapporter om ett ofattbart lidande hos den kuwaitiska civilbefolkningen var inte medierna lika ِvertygade om att anfallskrig var det rنtta, inte om man jنmfِr med nulنget och Libyen. Till och med Sydsvenskan vacklar till den 28 oktober 1990 pه ledarplats: "Ett sهdant krig kan tنnda en brand i hela Mellanِstern /.../ Kriget mهste undvikas, varje diplomatisk och politisk vنg mهste prِvas." Detta نr i och fِr sig en engهngsfِreteelse, men نven i ledare som fِresprهkar kriget fِrekommer ett klarsprهk som نr mera sنllsynt i dag tjugo هr senare: "Hade vنrldssamfundet reagerat likadant om Kuwait exporterat kakao? Naturligtvis inte. Att pهstه det vore hyckleri", skriver Per T. Ohlsson den 13 januari 1991.

Nنr det gنller Arbetet finns ett mer uttalat krigsmotstهnd i vissa av tidningens ledarartiklar, نven om de flesta fِrsiktigt fِresprهkar en vنpnad FN-insats. Bland de mera vنltaligt kritiska mنrks chefredaktِr Anders Ferm. Den 16 januari skriver han: "Vem kan hنvda att sanktionerna mot Irak, som infِrdes den 6 augusti, har visat sig verkningslِsa i slutet pه november? Uppenbarligen har USA ansett det och fهtt sنkerhetsrهdets instنmmande." Dessutom hنvdar Ferm att FN-stadgan krنnks: "Pه knappast nهgon punkt fِljer ultimatumresolutionen dessa bestنmmelser. Man har delegerat krigfِringen till en koalition ledd av USA." Ferm avslutar med att utrycka sin oro fِr hur "FN:s integritet" nu ska kunna bevaras.

Denna Anders Ferms hهllning, i vilken partiledning هterfinner vi den idag? Till vنnster pه den politiska skalan? Jo, men dه fهr vi nog gه نnda till Kommunistiska Partiet fِr att hitta den. I riksdagen هterfinner vi den endast i nهgon mهn hos Sverigedemokraterna, uttryckt som en fِrsiktig smهstatshهllning.

Lهt oss nu som jنmfِrelse se pه den sydsvenska debatten vهren 2011 infِr och efter attacken pه Libyen. Mediesituationen hنr i Malmِ نr en annan نn fِr tjugo هr sedan. Dه hade vi tvه stora dagstidningar. Nu نr bara Sydsvenskan kvar.

Sydsvenskans plنdering fِr kriget pه ledarsidorna har naturligtvis pهgهtt ett tag redan innan FN-beslutet den 18 mars. Efter det spiller kampanjen ِver pه nyhetsplats. Men det bِrjar med ett praktfullt sjنlvmهl: I huvudledaren den 19 mars heter det att "revolten inleddes fredligt, och hade fِrblivit fredlig om inte Gaddafi satt in sin militنr mot demonstranterna". Men blنddrar man fram till nyhetsplats kan man lنsa fِljande: "Benghazi: Upproret startar hنr mهndagen den 14 februari. Under de kommande dagarna marscherar protesterande bevنpnade med bensinbomber och stenar."

Olle Lِnnaeus, fِre detta Arbetet-journalist, stهr numera fِr utrikespolitiska analyser i Sydsvenskan, och denna dag vet han berنtta att Gaddafis utlysta vapenvila bara syftar till att "underminera kraften i FN-resolutionen" samt att "sه tvivel i omvنrlden om en militنr insats verkligen نr nِdvنndig". Lِnneus نr ِvertygad om att Gaddafi نr "kapabel till nya terrordهd", och mellan raderna نr Lِnnaeus missnِjd med FN-insatsens begrنnsning: "Men inne i de stنder som regimen هtertagit kan ingen hindra honom frهn att gِra upp rنkningen med de undersهtar som vهgat trotsa honom."

Dagen efter نr rubriken pه nyhetsplats "Till slut kom vنrldens hjنlp" illustrerad med jublande libyska rebeller som gِr v-tecken. Rubriken pه Lِnnaeus analys نr hهnfull: "Pajasen Gaddafi fortfarande farlig". Lِnnaeus varnar fِr att Gaddafi inte kommer att "dra sig fِr att anvنnda civila som mنnskliga skِldar".

Och sه rullar det pه. Den stora skillnaden jنmfِrt med 1990 نr att det 2011 inte finns nهgra avvikande rِster. Alla نr pه. ؤven om Sydsvenskans Kenan Habul den 21 mars lهter intervjua den sه kallade "Libyenexperten" Tim Niblock som anser militنraktionen vara "problematisk".

Hur kunde det gه dithنn?

1990 var en brytningstid i svensk utrikespolitik. Den sommaren deklarerade Ingvar Carlsson regeringens strنvan efter medlemskap i EG, och kronan knِts ensidigt till eurons fِregهngare, den teoretiska ecun. ؤnnu 1991 stod den socialdemokratiska regeringen fast vid en sنkerhetspolitik uttryckt som "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Men den svenska ansِkan om medlemskap i EG som inlنmnades den 1 juli samma هr innehِll inget neutralitetsfِrbehهll. I stنllet skulle Carl Bildt ta ِver stafettpinnen frهn Ingvar Carlsson och lهta omformulera den sنkerhetspolitiska deklarationen. 1992 smِg sه vهra makthavare igenom en helt ny doktrin: "Sveriges militنra alliansfrihet syftande till att vهrt land skall kunna vara neutralt i hنndelse av krig i vهrt nنromrهde bestهr." Detta var hyckleri pه hِg nivه ty vad نr det egentligen som "bestهr"? Den gamla deklarationens klara mهlsنttning ersattes med ett osنkert "skall kunna vara". Och den nya formuleringen "i vهrt nنromrهde" fِrutsنtter att det finns andra omrهden utanfِr "vهrt nنromrهde" dنr det inte ens نr en ambition fِr Sverige att stنlla sig neutralt i hنndelse av krig. Dessutom krymptes den forna alliansfriheten till "militنr alliansfrihet". Jنmfِr man riksdagsbeslutet 1992 med de krav pه trovنrdig neutralitet som stنlls i Haag-konventionerna نr det fullstنndigt uppenbart att Sverige hنr frهngهr sin neutralitetspolitik. Att det gick sه lنtt som det gick berodde pه att vهrt land just dه upplevde sin vنrsta ekonomiska kris sedan andra vنrldskriget. Kronans bindning till ecun fِrsvarades med en styrrنnta pه upp till 500 procent. En halv miljon mنnniskor kastades ut i arbetslِshet.

Den fِrنndrade utrikespolitiska hهllningen ger under 90-talet konkreta resultat. I det vakuum Sovjetunionen lنmnade efter sig stهr smهstaten Sverige inte pall. Nنr Tyskland 1992 med hot och lِften tvingade ِvriga elva EG-lنnder med sig i ett snabbt och folkrنttsvidrigt erkنnnande av Kroatien och Slovenien, fِljde Sverige efter. Pه sه sنtt bidrog Sverige till att provocera fram de kommande krigen pه Balkan.

Och هret efter - 1993 - anser statsminister Carl Bildt att vi inte ens bِr vara neutrala i vهrt nنromrهde. Han sنger sig ha "svهrt att se neutraliteten som ett sannolikt val fِr Sverige" nنr det gنller Baltikum. Gِran Persson fِljer upp 1995: "Vi har klargjort att hot mot de baltiska staternas frihet och sنkerhet inte kan lنmna Sverige likgiltigt." Bakom de stora orden lهg knappast mنnniskokنrlek. Dنr lهg i stنllet vetskapen om billig arbetskraft och en lukrativ marknad fِr svenska storbanker. Ja, vهra kapitalنgare var lika sugna pه Baltikum som en gهng det krigshetsande yppersta frنlset.

Utrikesministern i den socialdemokratiska regeringen, Anna Lindh, blev i slutet pه 90-talet drivande, inte bara nنr det gنllde att begrava svensk neutralitet utan نven nنr det gنllde att urholka folkrنtten. Bهde i FN:s generalfِrsamling och i en gemensam debattartikel med den brittiske utrikesministern Robin Cook hنvdade hon att FN-stadgans noninterventionsartikel 2(7) mهste هsidosنttas: "Det internationella samfundet, genom sنkerhetsrهdet, mهste kunna handla snabbt och pه ett avgِrande sنtt, نven om det نr frهgan om en inomstatlig konflikt som den i Kosovo." Dنrmed bidrog hon till det hennes partibroder Anders Ferm hade fruktat 1991: underminerandet av FN:s integritet, detta genom att stنrka ett sنkerhetsrهd helt dominerat av USA.

00-talet gjorde inte lنget direkt bنttre fِr svensk sjنlvstنndighet. Efter elfte september kunde FN utnyttjas offensivt mot Afghanistan 2001, dock inte mot Irak 2003. Nنr det gنller den senare ockupationen har emellertid Sverige varit USA behjنlpligt med vapenexport. Sverige vهgar inte ens hنvda sin rنtt nنr USA avtalsvidrigt sنljer vapnen vidare till den irakiska regimen.

Till den sydsvenska hemmafronten 2011 hِr ocksه den debatt som Vنnsterpartiet arrangerade i Malmِ den 13 april. Arrangِrerna kunde inte fه tag pه en enda som ville fِretrنda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktِr Aron Etzler. Sه i stنllet fِr en vنnsterpartist valde man att lهta Andreas Malm fِretrنda bombvنnstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd sه vann Etzler klart. Men Etzler hade en svaghet, nهgot som kunde uppfattas som bristande engagemang. Malm dنremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent ِvertygad; det som nu sker i Libyen نr att USA och Nato motvilligt genomfِr den permanenta revolutionen, dنrtill tvingade av en folklig vنrldsopinion. Malm drog hejdlِsa paralleller till spanska inbِrdeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, nنrmast religiِsa, ordalag det kommande intهget i Tripoli. Det skulle bli en glنdjens dag. Tنnk den som finge vara med!

Av applهderna att dِma vann نndه Etzler debatten, om نn knappt. Dock نr det bestهende intrycket att detta att vara fِr Natos, USA:s och Sveriges attack pه Libyen نr en accepterad هsikt bland sه kallade vنnstermنnniskor. ؤven om man inte hهller med, نr det helt OK att tycka sه. Efter debatten kan man gه och ta en ِl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara fِr kنrnkraften.

Fِr tjugo هr sedan var det annorlunda. Dه samlades vنnstern till mِten och demonstrationer. Dه var det att vara vنnster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska hنst innanfِr vنnsterns fallfنrdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska hِgerpopulismen att vنxa sig stark. Kanske var det detta han kنnde av, Juholt, nنr han هtminstone fِrsِkte blهsa av den svenska krigsinsatsen.

Rate the article
Bad	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	Very good
Result : 40%							Participated in the vote : 3